Nu sitter Cong på flyget, om drygt 3 timmar så ses vi igen! Efter 7 månader. Overkligt.. Känns skumt måste jag säga.. Hur kommer det kännas där på Arlanda? I bilen hem? *Pirrigt*

Så.. Nu har Sophia varit duktig och tecknat elavtal hos Vattenfall, bredbandsavtal hos Bredbandsbolaget och vidare gjort adressändring, vad skulle man göra utan internet?
Fick den första fakturan på hyran idag också, är rätt nervös över denna lilla lägenhet p g a månadsavtalet, tänk om vi måste flytta ut om en månad igen? Nä, här hjälper det bara att försöka vara positiv, är i för sig inte så svårt när man har ett hem att planera för! Mycket besparingar har gått åt möbler och inredning redan – lyllans Cong som kommer hem till ett helt.. hem! Det är han minsann värd ska jag säga, så minimalistiskt minimalt han växt upp i fråga om inredning och mys.
  Jag började samla porslin och inredning för min flytta-hem-ifrån debut redan när jag var 12 år, att jag fort skulle bort var givet. 13 var jag när jag flyttade ifrån familjen och bosatte mig hos storesyrran men jag var ju egentligen för liten, även om jag tog rätt bra hand om mig själv så bodde jag snart hos mamma igen. Det dröjde tills jag var 18 när jag verkligen flyttade, dock till ett uthyrningsrum, efter det till korridor, efter det till en delad 2:a och snart en annan delad 2:a.. Sommaren 2007 fick jag äntligen tag på en söt 1:a, visserligen en uthyrningsdel i miniformat med allt vad det innebär med oj vad skönt det var! I höstas var jag tyvärr tvungen att lämna den och flytta tillbaka till "familjen" då lägenheten abrupt skulle gå till hyresvärdens dotter. Längtan efter ett riktigt boende har nog funnits där ordentligt sen jag var 12 och följt mig genom alla dessa år.. Nu, 12 gripande år senare, så är man äntligen där på väg till en dröm. Ja.. även om det kan låta larvigt så är vår första egna 1:a med skakigt enmånadsavtal en dröm förverkligad, för att jag nu snart har en riktig familj och ett riktigt hem.
10,5 dagar kvar tills Cong kommer, 13 dagar tills vi delar en dröm. Ja, jag är lycklig!

Så här inför mitt nya liv så fixade jag igår natt om lite i bloggen, fonten har aldrig riktigt sett snygga ut i Explorer men macanvändare som jag är så har jag förträngt det gång på gång. Jag har nu, finally, bytt font, bytt plats på menyn och därmed försökt få till en mer "läsvänlig" blogg, hoppas ni gillar ändringarna!
  Konstigt nog så är menylänkarna osynliga i Safari (macwebläsare, själv använder jag Firefox) men ska försöka fixa det.. Vidare måste jag få bort den gripande autoplayen på ipoden annars får den fara och flyga helt enkelt! Så skumt att den går igång trots att jag inte kryssad för det.. Lite ny musik behövs också om jag lyckas lösa problemet. Och så kanske det är dags för en ny head (banner) snart?

Dagbok:Kina känns lite "fel" nu när vi ändå hamnade i Sverige, men.. Det är ju bara för några år tröstar jag mig med :D I allafall har här min Kinakärlek rymligt med plats! Och så ska jag för 17 komma in på det där kinesiskakurserna i höst! Annars dör jag! Känns som om detta mer och mer kommer utvecklas till en familjeblogg.. Men jag hoppas iallafall att mitt skrivande kan hjälpa en och annan där ute som liksom jag surfat in i en helt ny värld med kulturskillnader och kulturkrockar i förhållandet till sin partner..

Om 19 dagar kommer han! Arlanda, 29 mars, 17:10.
Det känns som en förbjuden önskning eller smärtsam felberäkning som jag snart kommer upptäcka.. Det känns mer overkligt än något jag någonsin tidigare konfronterats med. Kommer han verkligen tillbaka? Till mig?
  Vi pratar varje dag online, med blandade känslor har dagarna passerat dessa månader men aldrig har vi lagt oss utan att först ha slutit fred. Smågräl ja, storfighter ja men.. Någonstans på vägen så har vi börjat skriva i en bok som binder oss samman för evigt, vi kan bara inte släppa taget om "oss" hur mycket vi än lyckas såra varann i jakten på egen trygghet och tillfredsställelse. Allt leder än mer till ett totalberoende av varann, ett överlåtande, tack vare en djupare förståelse för varann och samtidigt även en växande självinsikt. Det känns som om vi börjar nå slutet på våra allvarligaste komunikationsproblem, något jag för bara ett halvår sedan trodde skulle ta en evighet.
Visserligen, det var ett tag sedan jag åkte ifrån Arlanda med gråt och snor i hela ansiktet över känslan av att bli lämnad ensam kvar, 7 månader känns som en evighet. Jag kan knappt minnas ens hur det var att krama honom, än mindre hur det var att dela en vardag tillsammans.
Nu vill jag bara börja om, fortsätta att bygga vidare på vår realtion ja, men börja om för en framtid tillsammans. Nu vill jag komma härifrån och leva med Cong utan något som helst intrång på mitt sinne från yttervärlden, jag vill bara tänka på honom och vår framtid och mest av allt vill jag kunna få glömma mitt förflutna så jag kan må bra när bra saker händer mig. Nu ska jag börja leva, på riktigt, och jag ska komma långt med Cong vid min sida, hur tufft det än blir.

Visst blev han ändå den där räddande riddaren på vit häst som jag alltid väntade på. Hur mycket jag än gråtit över dessa löjliga barndrömmar genom åren så har jag aldrig kunnat glömma dom, nu så här med bara veckors avstånd från ett helt nytt liv känns det som om de där löjliga drömmarna allihop kan bli verklighet i sinom tid.

Men.. Jag är nervös.

Kan knappt tro det.. Iallafall inte förns jag har alla papper i hand, men.. Jag och Cong har fått vår första lägenhet!
Det är en liten söt hyreslägenhet, en 1:a med stort kök i underbara Salabacke, Uppsala. Dock är lägenheten ett renoveringsobjekt och kontraktet där efter, någon gång (!) mellan 2009 och 2012 ska den renoveras varav vi måste flytta med 1 månads uppsägningstid. Lite scary sådär men vi har ju våra planer på att flytta norrut om Cong kommer in på sin utbildning till hösten, håll tummarna hörrni att vi får stanna i lägenheten sålänge vi behöver den!
  Känns verkligen för bra för att vara sant, Cong kommer den 29 mars och bara några dar senare kan vi flytta in och få börja bygga vårt hem! Vi (Jag) har givetvis börjat förhandshoppa lite möbler och prylar, äääälskar inredning! Det kommer bli i clean modern/retro nordiskt med en touch av traditionellt kinesiskt så gott det går med de färger som finns på plats. LÄNGTAAAR FEI CHANG!
Känslan och vetskapen över att jag snart får lämna detta kaotiska hem jag nu befinner mig i, med en många gånger obehaglig atmosfär, och få leva tillsammans med Cong är överväldigande. Verkligen overkligt.

Xie xie ni!!!

I dag e det min å Congs förlovningsdag. För 1 år sen förlovade vi oss i Langfang, en verkligt märklig dag hihi.
Puss älskling! Snart e vi tillsammans igen!

Hej! 15 min kvar tills vi går in i oxens år! Mitt år! Idag är det Chinese new years eve! Mina tankar går tillbaka till förra året då jag för första gången firade riktigt kinesiskt nyår. Alla raketer och alla glada kineser, lukten av svavel och en Cong med torgskräck hihi! Och de underbara slembollarna, yuan xiao. Skulle köpt några slembollar från den Kina butik vi har här i stan men jag missade det i veckan! *Gråt*
 Raketer, så läskigt mycket raketer som bränns av under det kinesiska nyåret!  Bao zhu kallar dom raketerna, Bao zhu betyder explosive bamboo faktiskt, det visste ni inte! När de säger att de ska ut och smälla smällare och fyverkerier säger de att de ska ut och spränga bambu! *roligt* Beror på att man i det antika Kina, innan man hade fyverkerier, brände bambu för att skrämma bort demoner. Bambu gör mycket ljud ifrån sig när det bränns vilket man trodde kunde skrämma bort onda andar. När man sedan uppfann smällare och fyverkerier fick dom tjäna samma syfte därav liknelsen. Kul va? Kineser är allt smarta och roliga på många sätt.
Ja.. Kina. Avlägset.. Men ändå mitt, lite grann!

Xin nian kuai le! allihop!
Especially to you honey, 新年快乐!

Idag fick Cong beskedet från Svenska ambassaden i Beijing - han fick uppehållstillståndet! YES! YES! YEEEES!
Vilken lättnad, vilken överraskning! De har inte kontaktat mig något efter att jag skickade in mitt fullpackade kuvert i december och vi har alla suttit som på nålar. Wow.. Nu kan han egentligen komma när som helst, borsett från att vi båda har lite saker att avklara innan. I mars kommer han garanterat! Bara några veckor kvar!
En helt otrolig, overklig och märklig känsla har kommit över mig.

Wow, tack gode Gud!

Över 1 timme in på det nya året. Vet inte riktigt hur jag känner mig denna nyårsafton, idag är första dagen på en vecka jag känt mig ok, har legat i feber och med hostningar sedan juldagen. Stängde in mig i biblioteket med ett champagne glas päroncider och funderade över det år som gått och det år som väntar minuterna innan tolvslaget.
Känner en sån stark blandad känsla av både rädsla och spänning. Känner mig väldigt stressad på ett sätt som är svårt att förklara, jag ligger efter så mycket! Känner press. Ändå, så mycket har hänt under 2008. Ändå, jag driver jag bara omkring som en.. en.. En smak av kolsyrad förvirring sväljer jag ner när klockan slår 12, nån minut senare tänder grannen sina billiga fyverkerier precis utanför fönstret, bara för mig.
  Cong kom precis online, älskling! Gud, jag saknar honom så mycket! Cong gav mig ett så bra cheng yu (kinesiskt ordspråk) inför min nyårskänsla, han ger mig alltid så bra cheng yus när jag behöver.

ren wu ya li qing piao piao = människa utan stress flyter flyter

Alltså, en person utan stress flyter tyngdlöst bara omkring..  Oj, vad det beskriver mitt nog absolut största bekymmer, min dagliga fight i livet.. Min flykt från press och stress. Denna flykt driver mig till tyngdlösa platser där tid inte finns, platser där ingen som helst smärta finns bara.. toner. Platser som egentligen inte borde få finnas, väl tillbaka i verkligheten gör allt ondare än det borde. Min nyårskänsla flyr jag ifrån varje år, lika många gånger som jag konfronteras med den. Säg, när ska jag lära mig acceptera stress?
  Kan ändå inte undvika att le där jag står ensam i det beckmörka rummet - glaset känns odiskat, hunden tokskäller och jag har en ring på vänster hand. Trots denna väntan, känslor som kommer, känslor som går.. 2009 är något annat än alla år någonsin. 2009 ska bli mitt år. Det bara är så.

Gott nytt år alla!

Idag är det den 20:e december. För 1 år sedan landade jag i Beijing för första gången. De första intrycket av Kina var luften som mötte mig när jag kom ut ur planet. I långa tomma gångar och stora hallar gick jag sedan genom diverse tullar mot bagageterminalen och smålog, kinesiska skyltar och kinesiska arbetare sneglade alla på mig och ett helt nytt liv låg utanför flygplatsens väggar och väntade. I 8,5 timmar hade jag suttit och företsällt mig det som väntade mig, men det fanns inte en chans att jag kunde tänka mig in i det som skulle möta mig de närmaste månaderna. Naiva drömmar som krockade med verklighet, inre bilder som abrupt byttes ut mot nya men också barnslighet utbytt mot mognad. Kina var och är mitt öde, det var många känslor som jag tampades med på väg till min största dröm.
  När jag fått tag på min väska gick jag in på damtoan och försökte samla mod för att gå ut och möta Cong. Jag tittade mig i spegeln, jag var nervös men det fanns inga ansitktsuttryck förutom något trötta ögon efter en nästan sömnlös resa. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag ens kunde eller skulle gråta. Det kändes som om jag var på 0 och vad som helst kunde hända de närmaste minuterna. Vad som än hände så skulle jag få börja med steg 1. Men det var ju ingen främling jag skulle möta, det var ju min Cong som jag både skrattat och gråtit med i glädje och sorg i våra timlånga samtal via internet.
  Jag tog min väska och gick ut. Massor av kineser stod uppradade längs mottagningsutgången och jag kände en kostig känsla av att inte kunna gå ordentlgt, fick för mig att jag tog stegen ojämnt och fel men det vara bara inbillning. Jag sneglade ut mot skaran men vände snabbt ner blicken mot golvet, jag var supernervös! Gången var lång med massor av stirrande kineser och för var meter undrade jag mer och mer var Cong var, tänk om han inte var där? När jag nått slutet av gången tittade jag mig omkring, då stod han där framför mig - en svettig kines i fula byxor med smilgroparna upp till öronen och vad som gick genom mitt huvud de närmast sekunderna är svåra att återge. Första intrycket var ungefär "Vem är det där?" nästa "..Men, så där ser han väl inte ut!?". Nu när jag tänker tillbaka så förstår jag min chock något bättre, den där killen jag sett på bilder, pratat med och sett i webcameran och byggt upp en inre bild av var ju inte en komplett bild av honom! Klart jag tänkt på det innan men inte trodde jag att det skulle kännas som en främling som stod där framför mig. Det tog ett tag innan jag riktigt vant mig vid den "nye" Cong.
  "Men hur funkar det egentligen, det räcker ju inte bara att bli kär på internet där kan man aldrig kan känna den fysiska attraktionen?" Sant. Det räcker inte och den fysiska attraktionen är avgörande. Jag tog ett beslut när jag köpte de där biljetterna och jag kan ärligt erkänna att första intutionen där på flyplatsen var "Nä, nu sticker jag!" men det gick inte att bortse från allt det där man känt och upplevt tillsammans på internet. Jag stod verkligen på 0 och tvingades till steg 1 p g a alla de där känslorna man känt. Från att vara i chocktillstånd gick jag på några sekunder över till att agera som om jag alltid känt denna människa; jag log, gick fram till Cong och gav honom en kram, sa något och fixade till hans hår. Cong var nervös och stressad men glad som en skolpojk som precis fått lördagsgodis, vi gick iväg till bilen där hans pappa väntade. Jag visste inte vad jag skulle säga riktigt, i bilen hem till Langfang tittade jag ut genom fönstret och såg det sterila, bleka, landskapet svepa förbi llängs motorvägen. Var det här mitt Kina? Min Cong?

Nu har 1 år efter första mötet gått. Tiden har verkligen gått fort, att nämna allt som hänt sedan den 20 december förra året kräver en uppsats eller troligtvis en bok.  Så många gånger vi gjort varandra besvikna, så många gånger vi insett våra egna brister och tvingats till förändring genom tårar, så många gånger vi bara velat ge upp men aldrig kunnat. Varför? För att vi inte kan leva utan varandra, för att vi behöver varandra. Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan Cong. Det är som.. Att gå på grusväg utan skor eller äta rostbröd utan smör.
  Jag kan aldrig rekommendera någon vad jag gjort, att bli ihop med en person från en såpass annorlunda kultur och bakrund just därför att det varit så tufft och krävande. Men jag ångrar ingenting, utan Cong skulle jag alltid förbli mitt gamla jag, ett jag som alltid flyr ansvar, ett jag som aldrig räcker till, ett jag som bara sårar allt och alla. Jag har växt och mognat det här året. Vad som än händer, utan Cong vill jag inte leva. 1 år ska bli massor med år och varje år ska jag minnas den 20 december!

Så! Nu är alla papper skickade till Migrationsverket. Det tog några dar extra utöver Postens eftersändning att få till allt, skrivaren kajka ur precis lagom *pust*. En månad får man på sig att skicka in detta "Frågeformulär om nyetablerade förhållanden" sen kommer de höra av sig antingen efter mer material (styrkande bevis) eller kalla till intervju. Har jag tur så räcker det med den information de nu fått men det känns som om det skulle vara för bra för att vara sant.
  Är rätt nervös när det gäller Congs uppehållstillstånd, jag kan inte göra något annat än att snällt sitta här hemma och hoppas och be till Gud att allt ska gå så smidigt som möjligt. Fast i ett vakum jag bara måste vänta ut! Som att försöka andas i en glasburk från Rusta. Får de för sig att han inte ska få komma in så rubbas alla våra förhoppningar och framtidsplaner och vi hamnar på ruta 1 igen! Vad 17 gör vi då? Det är en konstig situatiion man sitter i, så skör.
  Har börjat tänka mig in i den dan vi äntligen ses igen, jag kommer nog gråta snor. Känns som en himla skitfilm replay från 1:a världskriget där alla fästmöer snällt satt hemma som pensionerade tanter och snöt sig i broderade näsdukar i väntan på att få gifta sig. Många fick aldrig någonsin se sin älskade igen och de förblev ogifta, såg sin ungdom försvinna allt mer för var dag framför spegeln och de sörjde sin förlorade kärlek livet ut. Ibland fruktar jag verkligen att det ska hända mig, kanske inte broderade näsdukar men att något skulle hända så att jag aldrig någonsin fick se Cong igen. Det känns redan overkligt att vi faktiskt levde ihop i 9 månader, känns som om jag väntat hela livet..
  Nu har det gått 4 månader sen vi sist sågs, 3 månader sedan Cong ansökte om svenskt uppehållstillstånd och det dröjer troligtvis ytterligare 3 månader innan han får sitt svar. Nä, FY vad jobbigt det här är! Orkar inte tänka på det.
Mitt liv i händerna på Migrationsverket.

För ett tag sen skickade Cong över de där bilderna jag så länge velat ha sedan jag först såg dom där i svärföräldrarnas skruttdator i Langfang: babybilderna på Cong! Att få se sin älskade som bebis är ju speciellt men G O S H vilken söt bebis han var! Folk som känner mig vet hur knäpp jag blir så fort jag ser kinesbebisar och jag smälter verkligen varje gång jag tittar på de där bilderna. Om vår unge blir hälften så söt så kommer jag vara världens lyckligaste mamma!
  På Luciadagen hade vi besök av styvpappas dotter med familj, de har nyligen fått sitt andra barn, en flicka på 2 mån, supergo med två stora runda kinder och en sockersöt Hello Kitty outfit. Jag bar omkring henne lite och kände att, pjaa nu är man väl bebissugen. "Ja det brukar komma när man hittat rätt" sa syrran och det stämmer nog!
Jag har länge varit antibebis även om jag nog i smyg alltid tyckt det är kul med andras bebisar och toddlers. På något konstigt sätt har jag dock länge känt att om det skulle vara en kinesbebis skulle det vara en helt annan sak, typ som en dröm! Jag har redan i flera år tänkt att en dag ska jag adoptera en kinesflicka, något jag ännu bär som en dröm. Sedan jag träffade Cong och saker började fungera ordentligt så började det där märkliga bebissuget, det var ju så himla många kinesbebisar där borta i Kina också!
Cong blev rätt trött i blicken när jag inne på kinesisa malls drogs bort till barnavdelningen och bebiskläder -"Oh, I mean.. Only for my sis's newborn kid" (en annan storesyrra fick en pojke i mars). Cong gick vidare -"Please, they'll think you're pregnant!". Jag lyckades inte dölja min kinesbebiskärlek länge inte heller Cong sin bebisskräck. Tanken på att ha barn för Cong är som för mig att ha katt ungefär. Att ha mer än ett barn är också en konstig tanke för kineser men han mjuknar när jag säger att jag vill ha en Cong Jr och en liten adoptiv kines flicka som behöver föräldrar.
  Det dröjer med bebisar, vi har ju så mycket att göra innan vi båda vuxit upp och har en stabil tillvaro! Dessutom har vi ju Selma, hon är än mattes bebis och husses bundis.
Jag njuter av Congs babybilder så länge..

.. Hm undrar om han får min hårfärg, jag som var platinablond upp till 3 års ålder? Näää skumt! Iallfall måste han få Congs vackra ögon och runda, söta ansikte! Och babyruffs hår! Och den där söta smilgropen som man bara kan skymta ibland.. Kines hy är inte fel heller, knappt ett hår på armar och ben..

Att världens bästa teer kommer från Kina måste väl alla teexperter hålla med om? Jag sitter och smuttar på en kopp "Dragon balls"te från Tianjin, en present jag köpte med hem till mamma. Mamma är galen i teer och samlar, speciellt gröna teer och jag håller med henne det är bara grönt te som kan lämna den där behagliga känslan efteråt. I Kina finns det lika mycket olika sorters gröna teer som vi har olika sorters.. sill?.. nubbe?.. pannkaksrecept? Tekulturen i Kina är som vinkulturen i Europa fast med bättre resultat ;).
  Jag har prövat många olika teer i mina dar, kaffemotståndare som jag är, men inget slår dessa Dragon balls. Drakbollarna är gjorda av ihoprullade gröna teblad som har fått legat tillsammans med jasmin blommor och därmed fått en underbart lagom smak av grönt te och jasmin. Det räcker med 5-6 st bollar i en normalstor kopp och du t o m kan fylla på en andra omgång med vatten med mumsigt resultat. 
  Mammas Dragon balls är köpta från den äldsta och givetvis mest kända tebutiken i Tianjin, Zheng Xing De, och jag köpte även till en fin burk i robust guldpapp med butikens logga som teet lades i och den är både snygg och funktionell. Dessutom var teet inte alls så dyrt som man kan tro - wounderful! Har bett Cong köpa på sig ett lager till oss innan han kommer hem igen, me love Dragon balls! De är ju så söta dessutom när de vecklas ut där i glaset och simmar omkring som små drakbebisar!

För dig som inte kan shoppa teer på plats i Kina så shoppa från Kina genom Gröna Teimporten som är en svensk webshop. De har massor med teer som alla är från Kina och som de själva säger: "..de kinesiska teerna är bäst, så är det!" Mycket info har de också. För er med större te- och Kina intresse finns amerikanska Teaspring med massor av tesorter och även ljudfiler med de kinesiska uttalen av namnen. Vidare Chinese Tea som har både intressant historia om teets ursprung och bra info om olika sorter.

Psst.. Dragon balls kallas även Jasmine pearls, Dragon Pearl och Mo Li Long Zhu.

Igår fick jag brev från migrationsverket, eftersänd post t o m jag som väntat och väntat! Brevet meddelade att jag ska ladda ner, fylla i och posta en bilaga för att Congs ansökan ska kunna bearbetas. Bilagan är på 6 sidor där jag nu fyllt i allt från både min och Congs bakrund och uppväxt, hur och när vi träffades första gången till personinfo om våra föräldrar och syskon. Föräldrar och syskon, helt ok även om Congs del blev rätt kort jämfört med min, jag som har 7 syskon! Till denna bilaga ska man skicka med diverse styrkande material t ex kopia på resebevis, visum och stämplar, möjligt vigselbevis, graviditesintyg (nej jag är inte gravid) och foton.
  Det där med fotonen fick mig att gå igenom faktiskt alla bilder som jag har från Kina månaderna, många som jag t o m glömt att de finns!  De blev en hel del minnen som väcktes till liv där nån timme framför datorn och helt plötsligt kände jag hur sorgen över nuet och denna långa jobbiga väntan avtog regält. Så många mysiga minnen som jag har och som jag också delar med Cong! Om 10 år när vi har fått till en stabil hemmiljö, när vi lever som riktiga vuxna och har barn så kan vi sitta och bläddra igenom dessa bilder från vårt första speciella, märkliga, jobbiga, intensiva men helt fantastiskt underbara år! Älskling!
  Sist jag bloggade mådde jag skit nu känns det bättre om än väntan tär något enormt. Men jag känner nu att det jag mest behöver är att använda denna blogg som den var tänkt från början, Dagbok:Kina med allt som rör min kärlek till landet och min älskade Cong, inte massa tråkigheter och klagan. I april ska vi båda söka in till högskola inför höstterminen och om vinden är med mig ska jag äntligen få börja studera kinesiska på riktigt! Vad än som händer runt omkring av småsaker och misslyckanden nu i vardagen så har jag ändå, efter mycket kämpande, mina största drömmar precis inom räckhåll, ska jag vara annat än lycklig?
  Även om jag saknar Kina och Langfang så att det värker när jag tittar på dessa bilder så är det inte sorg. Den underbara maten, den speciella luften som först gjorde ont att andas, mina billiga tygtofflor som alltid var fuktiga, alla dessa skyltar med vackra tecken, den där importerade äppeljuicen från Wal-Mart som räddade mig när det var som jobbigast och Cong som aldrig gav upp om mig. Alla var dom mina. Alla var de på riktigt.

Cong! Come back.. I want new memories with you. Please!

50cm snö kom och försvann på en vecka här utanför Uppsala. Nu är allt i en enda våt, ful och mörk röra. Jag ser inte dagsljuset längre, sover mest eller tittar på kinesiska draman och låter dagar passera. Patetiskt!
Men jag orkar verkligen inte längre! Vill bara grina. Tills ögonen är helt sönder. Tills Cong kommer tillbaka. Tills jag inte känner mig så här svag och liten längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill, jag kan inte göra nått åt saken. 

Allt och alla runt omkring mig får mig att känna mig obekväm, får mig att vilja gömma mig. Jag orkar inte se folk, orkar inte ens svara på frågor. Alla måsten, alla fasader, allt spelande. Vill bara skita i allt och dra men jag kan inte! Jag kan inte springa!
  Saknar kinesisk mat. Och cakes. Saknar den där speciella kinesiska lukten. Att höra en massa ord, veta att dom pratar om än men inte fatta vad de säger. Men också soljus och skratt som är äkta och problem som bara är mina och hans. Mest av allt saknar jag känslan av att inte behöva somna själv, känslan av att ha någon brevid mig, nån att hålla.
Utan Cong känns allt bara som ett tomt skal fullt med krav. Visst, det finns glädjeämnen i vardagen, liv och ord som styrker och ger motivation, men i det stora hela sedan blir alla dessa värdelösa. När de försvinner eller tar slut känner jag samma ensamma känsla igen. En gammal känsla som alltid följt mig så länge jag kan minnas.
Har jag inte alltid varit familjens lilla kuf som ingen förstår sig på, kan eller vill röra? Hur länge har jag gått egentligen gått med känslan av att vara fel? En kuf vars ord och handlingar aldrig riktigt haft ett såpass bra samspel till att vinna långvarigt förtroende hos någon och vars drömmar alltid fungerat som tillflyktsplatser från allt jobbigt.
  Jag har aldrig kunnat slänga mina problem på andra även om jag velat. Har försökt förstå dom, försökt förklara dom men alltid mött oförmåga att bevara eller hantera dessa innersta tankar på ett förtroendeingivande sätt vilket gjort att jag slutit mig. I mig själv. Jag går hellre undan än att bemötas av tafatta eller halvfejkade försök som i slutänden bara irriterar eller sårar mig och får mig att gå undan än mer. 
  Det är bara Cong som ger mig styrka, den enda som någonsin kunnat tala mig till rätta på djupet, den enda som fått intryckta pusselbitar att börja falla på plats, den enda som kan få mig att kämpa till att ändras. Var skulle jag varit utan Cong nu huh?!? VART? Alla gripande ögon som bara finns där och skådar på avstånd, alla gripande personer som brydde sig men inte längre, eller de som vill bry sig men inte kan göra ett jota för att hjälpa! Fy vad jag är trött på den här världen och alla fejkade masker, besvikelser och sår människor emellan! Kan det inte bara ta slut? Kan folk inte bara leva sina liv utan att blanda in mig i deras fejk och deras problem? Åtminstone, om nu det inte kan ta slut, hjälp mig på avstånd istället för att ynka över mig så att jag ser!

Cong ser så trött ut i webcamen. Han har varit dålig ända sen han kom tillbaka till Kina, trött, svag och sjuk till och från ända sedan i september. Jag vill inte se honom sån! Jag vill att han ska vara glad! Jag är rätt risig själv men jag låter honom inte se mig på camera när jag mår som sämst, vill inte att han ska bli orolig. Vem är riktigt glad av oss idag? Ju värre jag mår desto värre mår han, ju värre han mår desto värre mår jag. Allt är bara en enda balansgång för att hålla ut.
Nästa år väntar många vardagliga problem och utmaningar för att bara kunna få till ett liv och ett hem tillsammans. Visst, må all skit komma! Ju förr desto bättre, förr eller senare kommer väl skiten ändå ta slut? Men sålänge vi kan va tillsammans är jag ändå ok, då är jag ändå någon som behövs och som känner sig behövd. I allfall någon som hittat ett hem som kan få vara helt för alltid, ett hem som bara kan bli ljusare och ljusare.

Nu orkar jag inte med någonting från folk som vill fatta men inte fattar och folk som bara låssas fatta eller försöker fatta för att vara snälla. Vidare folk som helt enkelt fattar men låssas inte fatta! Folk som fjäskar fast de varken har vilja eller tid är för övrigt det värsta som finns. Har ni inte nog med era egna problem som ni ändå kastar till höger och vänster i sökandet efter uppmärksamhet? Nä, kan inte alla bara håll käft, hålla en tyst minut för mig och tänka sig för nästa gång ni ska vara snälla mot någon? "Är jag snäll för att jag vill eller för att jag "måste"?".

Gripande plastrelationer som bara rinner bort som billig vaniljglass när det brinner någonstans!

"BAO BEI SHEN RI KUAI LE, BAO BEI SHEN RI KUAI LEEEEE.."

Idag fyller älskling år. 30 hela år! Och här sitter jag på mitt tillfälliga rum mils och åter mils avstånd från världens centrum där Cong befinner sig. I världens centrum.. Ensam. Congs familj firar inte födelsedagar, kommer inte ens ihåg varandras födelsedagar, men det betyder inte att man automatiskt inte vill bli firad. "Kineser lägger inte vikt vid detaljer" menar Cong och jag förstår, men en födelsedag är knappast en detalj!
Jag passade på att fira Cong helgen innan han åkte tillbaka till Kina, då köpte jag den dyraste present jag någonsin gjort, också en symbolisk gåva, bara för att visa honom hur mycket jag älskar honom. Han grät nästan när han öppnade den, Sophia grät definitivt. Varför ska man inte fira Congs födelsedag? Varför ska han få sitta på sitt rum helt själv på sin födelsedag? Congs födelsedag är ju den viktigaste dagen som finns! Iallafall för mig. Vad skulle jag göra om inte Cong fick födas på den här dagen för 30 år sedan? Hur skulle allt vara då?
Jag och familjen skickade lite "extrapaket" för någon vecka sedan, i år kom dom i allafall fram i tid! Visst blev han mycket glad men vad är egentligen en massa paket när man helst bara vill vara bland människor som bryr sig?
Detaljer!? Nä sån kines ska jag aldrig bli! Inte ett år till som detta! Nästa år ska jag minsann fira honom! Aldrig mera ensam i världens centrum!

HAPPY BIRTHDAY BABY! I LOVE YOU VERY MUCHAA!

Nu är klockan 10:01 i Tianjin. Cong är vaken men går inte online förns på kvällen. Jag borde sova för länge sedan men kan inte!
   Det känns som om tiden står still i Sverige. Samtidigt ser jag årstider skifta, sekunder, minuter och timmar försvinna in i intet. Jag har inget eget boende längre utan bor hos familjen på landet, när Cong väl kommer hem har vi inte ens något hem! Jag är trött på att göra mitt och han göra sitt så många mil ifrån varandra! Jag orkar inte ens göra de mest simpla saker för att komma vidare. Små glädjeämnen i vardagen får mig att kämpa i mina vardagliga cykler men oftast ser jag mig själv apatiskt sitta med tiddödare, kinesiska draman och filmer. Nu vill jag leva med Cong! Nu vill jag vara vuxen! Nu vill jag fortsätta mitt liv! Och kinesiskan. Kinesiskan har börjat haunta mig igen. Ibland känns det som om jag sitter i en juicepress, inte förns jag är klar med det jag gör nu så kan jag börja med kinesiskan.

I onsdags var Cong på intervju på svenska ambassaden i Beijing för sitt uppehållstillstånd. De frågade honom om allt man kan tänka sig, från syftet till hans ansökan om uppehållstillståndet till vad JAG har för favoritdryck (!) vidare namnen på ALLA mina syskon (har många) OCH deras barn (!!)! Älskling påstår att han inte var nervös och jag får väl tro på honom, 
själv skulle jag gråta snor om jag fick liknande frågor. Jag har så lätt för att rodna och bli torr i halsen när jag är nervös vilket i en sådan situation inte bara är "sött" eller "komiskt" för åskådaren utan faktiskt livsfarligt! Det dom vill garantera sig om är att jag och Cong inte är fraud. Jag är faktiskt jätte nervös för att jag ska göra bort mig eller säga fel. Speciellt när det frågar om hans födelsedag. Svärfar gjorde nämligen en kinesisk fuling när Cong va liten.
   Jing Ming ville ha in Cong i simlaget som pojk men då han är född i slutet av november skulle han troligtvis få tävla mot ungar som majoriteten var betydligt äldre än honom i samma årskull. Chanserna för simkarriär (enligt svärfar) såg därmet gråa ut och han fick en idé. Cong är född i november 78 men hans kinesiska id säger januari 79.
*skrIIIk!* Om jag får hjärnsläpp är det kört! Kan se det framför mig.. Frågetecknet i intervjuarens ögon, mitt fejs going tomato, vidare min hackande förklaring som bara gör saken värre med vart ord jag lägger till.. Varpå hela ärendet fördröjs om inte i värsta fall stoppas helt! GUD HJÄLP!
..Om ni visste hur mycket fusk av denna karaktär som pågått i Kina.. Ändå kan man inte annat än att älska landet och dess folk! Vet inte ur länge det dröjer men snart kallas jag på intervju här hemma.

Vi har börjat prata om att jag kanske ska komma över 10-14 dar innan han kommer hem till Sverige. Vi behöver fixa lite grejjer också b l a min bröllopsklänning som ska vara i kinesisk design och så skulle det vara kanon med mina kilo baggage utöver Congs för att få med sig allt plus lite till. Men också..  Jag saknar Cong så att det gör ont! Och Kina! Gud vad jag saknar Cong och Kina! Gud vad jag bara vill bort, bara för ett tag, en stund! De säger att jag helst inte ska lämna landet i proceduren med uppehållstillståndet och det kan dröja ytterligre 4 mån i värsta fall med beslutet! Jag dör! Jag fattar inte hur jag ska orka vänta!
Älskling fyller år om 7 dagar, jag kan inte ens vara där och fira honom!  

Sitter och funderar och tänker..
Inget blir som man planerar. Inget blir aldrig egentligen någonsin som man tänkt att det ska bli eller hur?
Bloggen startades tillsammans med ett nytt kapitel i mitt liv. Den föddes i tanken på att "Nu! Äntligen blir det Kina! Varje dag! För all framtid!" För bara ett halvår sedan var jag uber säker på att jag idag skulle sitta och blogga i en kall men hemtrevlig lägenhet i Tianjin, istället sitter jag här i en kall och tom lägenhet i Uppsala och längtar bort.
Problemet är att jag inte riktigt vet vart jag specifikt längtar bort till! Det är inte till Tianjin, inte till Langfang heller.. Absoult inte till Beijing.
  Jag längtar efter Cong! Älskling! Men också till Kina och till kinesiskan. Draget till och de laddade känslorna inför det kinesiska språket har hauntat mig i 6 år. Jag kan inte förklara vad det är med mig och Kina. Inte ens för Cong kan jag förklara vad Kina betyder för mig eller varför.
  Varför var jag så fascinerad de gånger mamma tog med mig till kinaaffären där på vägen hem från jobbet i Stockholm när jag var liten? Mellan rader av konstiga varor och lukter gick 6-åringen och funderade. Jag kommer ihåg vad jag tänkte! "Här är skönt och de har fina saker, jag vill också ha det här! Jag vill stanna här och titta länge!" Redan då kände jag avståndet mellan mig och den kinestant som stod i kassan.
  Mamma lärde mig och syrran att äta med pinnar när jag kom upp i skolåldern. Det var svårt men jag skulle verkligen, jag skulle äta med pinnar hur mycket jag än grät för att det inte funkade. Hon har fortfarande kvar det där pinnarna och de blåvita porslinet från kinaaffären som vi bara använde vid finare tillfällen. Varje gång jag ser porslinet kommer jag ihåg vad speciellt det kändes att få äta på det.
  I mellanstadiet  blev jag arg när kompisarna sa "guling" till den adopterade kinesiska pojken i parallellklassen. Visst, vi var "coola" och han en tönt men jag blev illamående. Varför skulle vi vara bättre än han? Varför kunde inte han vara min kompis eller jag vara tönt och bli mobbad och han vara cool och ha massor med vänner? Bara för att han var kines och adopterad?
   Jag har nog alltid tittat på kineser med en blandning av beundran och avund. Deras svarta raka hår och små ögon, deras ofta udda klädstil och annorlunda utstrålning. För några år sedan vågade jag inte se en kines i ögonen. Där jag studerade på dagarna fanns några kineser. Jag ville så gärna prata, så gärna få del av deras värld men jag vågade inte! Istället gick jag hem och grät för att jag var så feg och bad till Gud att han skulle hjälpa mig.
  Efter nått år kom en ny kines till skolan, jag bestämde mig för att hälsa på henne. Hon introducerade mig sen till en kinesisk grupp som träffades varje fredagkväll. Vilken konstig känsla! Det var både lyckorus och hugg i bröstet på samma gång. Jag befann mig plötsligt i min drömvärld men halvt utanför och kunde bara se på! Jag satt där varje fredag och lyssnade, firade kinesiska högtider och njöt av riktig kinesisk mat. Ibland översatte någon vad som sas men oftast inte. Mina andra studier låg i vägen för uppstartandet av kinesiska studier och jag slutade gå till den där gruppen på fredagskvällarna, det gjorde så ont på något sätt. Vare sig jag stannade hemma eller gick till träffen gjorde det ont. Exponeringen i att sitta där som en fåne som aldrig gjorde framsteg "when will you start your Chinese studies miss?", min feghet i att inte våga ta kontakt och min påträngade hängivenhet som inte passade in någonstans i verkligheten. En wannabe-kines utan tillhörighet! Som en sten i skon. Hade de inte nog med fula svenskar på dagarna?

Sen jag träffade Cong är det som om all sorg över att inte höra till i den värld jag velat ha som min gradvis försvunnit. När jag väl kom till Kina var det mycket olika känslor jag gick igenom. Plötsligt satte jag foten i mitt drömland. Plötsligt var min största dröm en verklighet. Plötsligt kunde jag andas ut och bara försöka förstå att jag nu hade en kinesisk familj, en framtid i ett land som jag aldrig trodde jag skulle förtjäna. Men också så stod jag helt plötsligt i en verklighet jag inte kunnat inkludera i mina drömmar. Det är skillnad på att romatiskt iakta och drömma och att ta klivet ut i verkligheten, delta och uppleva – drömmar och verklighet är oftast som natt och dag i jämförelse. Mina drömmar inkluderade aldrig den grova kontrasten mellan min kultur och den kinesiska i sociala sammanhang.
  Att bli kines för en svensk är att bli en helt annan person. Som att trampa sina kulturella glasögon och hela ens sociala världsbild till pulver under rosa fuktiga plastofflor. Mina navia Kinadrömmar har fått sina skrubbsår för all framtid men det är ju detta jag vill och nog alltid velat, att bli kines. På riktigt.

Dagbok Kina, Dagbok Sverige? Var jag än är bär jag Kina inom mig. Innan jag ens andats kinesisk luft för första gången kunde jag se dom i mitt inre, kineserna. Det enda som finns kvar av mina drömmars ångest är motivation till att studera kinesiska, till att studera kineserna. Och jag ska bli bäst! Jag bara ska! Om jag än dör på kuppen ska jag bemästra ett av de svåraste språken i världen. På min gravsten ska det stå "..Hon gav aldrig upp, hon slutade aldrig att tro."


Thank you honey that you include me in that world I always wanted to belong in! Wo fei chang ai ni.

98% av de kvarvarande löven på trädet inne på gården har blåst bort på 2 dagar. Nu hänger 7-8 gula löv i en klunga och väntar på sitt öde. I morgon är de säkert borta för gott.
Det är bitter höst här i Uppsala, blåsigt, kallt och grått. Kanske är det egentligen inte så grått men min värld är rätt färglös just nu bortsett från den där klugan av gula löv.
  Om ca 2 veckor har jag inget boende längre, jag fick abrupt veta att hyresvärldens dotter ska ta över uthyrningsdelen. Jag och Selma flyttar tills vidare hem till mamma, styvpappa, lillasyster och lillebror på landet tills vinden vänder. Är det verkligen så krångligt att få bli vuxen?

Cong och jag kommer närmer varann trots avstånd och tidsskillnad. Även om denna väntan på att få vara tillsammans  igen kan ta ytterligare 6 månader så är tankarna på framtiden verkligen bärare av kraft och motivation. Denna period är den sista av detta slag, dagarna med singelliv och enportions middagar är räknade!
  Känns så konstigt när jag tänker tillbaka. Var jag verkligen i Kina i 4 månader? Gick jag på kinesiska gator, såg söta kinesbarn leka och hörde kinesiska vart jag än vände mig? Det känns som en underbar dröm där alla olustiga bitar suddats ut. Men det är kanske så det ska vara tills den dag jag åker dit igen, den dag jag åker dit för gott.
  Jag ser mig själv sitta i ett vakum mellan 2 världar, mina försök till ett vuxenliv har aldrig lyckats men jag är inte heller längre som jag brukade vara. När Cong kommer tillbaka får jag bli vuxen då? Kan jag börja mitt liv i en ny värld då? En värld där livet funkar?
Jag längtar efter något stabilt,  något jag inte kan förstöra med mina omogna handlingar. Något som är bestående.
Jag tror äktenskapet är till för något sådant. När båda parter är i samförstånd i detta är äktenskapet det som utgör grunden för ett harmoniskt samhälle.
  När jag började se Cong som potentiell fästman där förra sommaren på msn så började jag nog förändras på en gång. Efter att ha varit urtypen för individualistisk tyst ensam varg och med en gamal rostig tomboy karaktär på fasaden utåt började jag agera mer som jag egentligen alltid velat. Mer som en.. Tjej. Jag började klä mig mer tjejjigt, spara ut håret och började även tillåta mig själv att agera mer tjejjigt. När vi väl träffades kunde jag äntligen få vara flicka även om jag i början hade det svårt att släppa taget om mitt gamla jag.
  Jag har aldrig riktigt tillåtit mig själv att tro att jag skulle vara av någons intresse. Blyg och med dåligt självförtroende känns det som om jag länge döljt mina tjejjiga drag i någon slags bitterhet över att vara ensam. Vidare i någon slags sorg över att vara bortglömd och oönskad.
.. Inte visste jag att det fanns någon som väntat på mig i så många år! Redan innan jag började längta efter honom väntande han där på mig långt långt borta i ett land jag alltid älskat.

Jag har så länge jag kan minnas varit en drömmare. Mina drömmar är av perfektionistisk karaktär men liknar oftast sådant jag tror mig se i andras liv, sådant som nog egentligen är en fasad för andra att beundra. Länge hade jag planerat den lovestory jag för var år såg som än mer odelbar. När saker och ting inte blir som man hoppats börjar man tvivla och ångra. Den lovestory jag byggt upp i mitt inre har raserats bit för bit, millimeter för millimeter sedan jag träffade Cong. Det har varit otroligt smärtsamt, men nu ser jag mig själv stå i den mest fantastiska lovestory jag någonsin hört talas om! Jag är så tacksam.
Vad som än händer runt omkring mig idag av bekymmer så är dessa bara färglösa och passerande höstvindar i jämförelse med vad framtiden bär på för härligheter!
En dag kommer jag börja skriva på en bok om min lovestory. The greatest ever.



bild:

Nästa år gifter vi oss!
Vi har börjat prata mer om bröllopet nu så här mils avstånd från varann. Det är kul! Första gången jag verkligen börjar ge mig in i tankarna på planering på riktigt.
I början ville jag så jätte jätte gärna ha vårt bröllop i Kina men olika faktorer är ju avgörande. Har vi bröllopet i Kina kan inte större delar av min familj komma, främst min pappa som riskerar sin hälsa vid en sådan resa vilket är farligt med tanke på hans ålder. Har vi bröllopet i Sverige är det bara Congs föräldrar som kan komma från hans sida. En resa till Sverige är för omständig och dyr för vanliga kineser. Och även om några har way more cash än många av oss här så är det ändå för dyrt (greed indeed). .. Också har vi ju inte världens budget heller. Både jag och Cong har levt och lever fortfarande som studenter vilket inte ger mycket över till sparande eller sagobröllop. Det kräver kompromisser.

Det där bröllopen man arrangerade med Barbie och Ken hemma i flickrummet, där alla gäster som tänkas kunde komma var inbjudna (t o m Cindy) och log sina perfekta fejksmajl under akten, är verkligen något av en illusion. Vart kommer den där bilden ifrån? De där självklara faktorerna, de påkostade dekorationerna, det fullbordade programmet, den genomtänkta gästlistan och den vackraste tårtan. Varför har en flicka på 7 år så stora förväntningar på bröllop?
  Vart jag än vänder mig på alla dessa bröllopssajter så känns allting så pressat. Eller blir jag pressad av mina egna förhoppningar, mina egna flickdrömmar?
Klart jag vill ha världens finaste bröllop. Att den viktigaste dagen i mitt liv ska vara nära perfekt inte bara för mig utan även för gästerna men också för alla som hör om eller ser bilder från dagen.
Men.. var i det hela finns brudgummen? Är det verkligen så att brudgummen i de flesta fall bara fungerar som en uppklädd Ken-docka som ställs med handen runt midjan på Barbie? Eller värre, handen runt midjan på Barbies syster Skipper.  Skipper, en tanig tonårs-wannabe med perfekta plasttuttar, vita tänder och stort blont hårsvall. Är det inte så att Barbie, huvudpersonen, oftast får sitta och titta på när all synlig lycka går till vänninan, kusinen eller.. syrran.
Ken och Skipper.
4 Ever.
Varför har bröllopet blivit ett spel där bruden styr allt och alla, inklusive brudgummen, byggd på sina flickdrömmar med Ken - den perfekte prinsen, utan brister från topp till tå?
Om Cong skulle bestämma skulle det bara vara han, jag och prästen vid vigseln. Kineser tänker mycket i pengar, inte i emotionella spår. Eller är det faktiskt emotionellt för honom och i sånna fall visar inte det uppenbarligen på en tydlig emotionell friskhet? Obefläckad av västerländsk prestige. För det handlar väl om oss. Inte om gästlistan. Inte programmet. Inte ens tårtan. 
  Vi har bestämt oss för att ha bröllopet i Sverige. Vi får se hur det blir, men det blir nog mycket litet med bara våra närmaste i en söt kyrka nånstans i Uppland. Så fattigt. Nä, så enkelt. Så prestigelöst och avslappnat. Så mig. Är det nått jag vill växa i så är det ödmjukhet.

Jag ska ärligt säga att jag länge velat ha det där Barbiebröllopet men jag har aldrig förstått de här med kärlek förns nu. Kärlek är kompromiss. Kärlek är uppoffring. Kärlek är att växa upp. Att sluta plasta till sig i andras ögon. Att sluta försöka vara perfekt och bara andas ut för att någon älskar mig som jag är. Att sluta tänka på sig.
  Klart jag vill att andra ska se på mig och säga "wow, vad hon är vacker, harmonisk och lyckligt lottad" men det kommer inte ske på de sätt som illusioner kräver.
Vad rangligt livet blir om man tror att allt handlar om perfekt lycka och harmoni. Vad fejkat livet blir när man måste upprätthålla den där perfekta masken utåt. Sann lycka är något man får uppleva om man är ärlig och ödmjuk, sann harmoni är något man skapar tillsammans.
Barbiebröllopen tog slut nångonstans där på 90-talet i mitt flickrum och äntligen börjar de blekna i mitt sinne.