50cm snö kom och försvann på en vecka här utanför Uppsala. Nu är allt i en enda våt, ful och mörk röra. Jag ser inte dagsljuset längre, sover mest eller tittar på kinesiska draman och låter dagar passera. Patetiskt!
Men jag orkar verkligen inte längre! Vill bara grina. Tills ögonen är helt sönder. Tills Cong kommer tillbaka. Tills jag inte känner mig så här svag och liten längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill, jag kan inte göra nått åt saken. 

Allt och alla runt omkring mig får mig att känna mig obekväm, får mig att vilja gömma mig. Jag orkar inte se folk, orkar inte ens svara på frågor. Alla måsten, alla fasader, allt spelande. Vill bara skita i allt och dra men jag kan inte! Jag kan inte springa!
  Saknar kinesisk mat. Och cakes. Saknar den där speciella kinesiska lukten. Att höra en massa ord, veta att dom pratar om än men inte fatta vad de säger. Men också soljus och skratt som är äkta och problem som bara är mina och hans. Mest av allt saknar jag känslan av att inte behöva somna själv, känslan av att ha någon brevid mig, nån att hålla.
Utan Cong känns allt bara som ett tomt skal fullt med krav. Visst, det finns glädjeämnen i vardagen, liv och ord som styrker och ger motivation, men i det stora hela sedan blir alla dessa värdelösa. När de försvinner eller tar slut känner jag samma ensamma känsla igen. En gammal känsla som alltid följt mig så länge jag kan minnas.
Har jag inte alltid varit familjens lilla kuf som ingen förstår sig på, kan eller vill röra? Hur länge har jag gått egentligen gått med känslan av att vara fel? En kuf vars ord och handlingar aldrig riktigt haft ett såpass bra samspel till att vinna långvarigt förtroende hos någon och vars drömmar alltid fungerat som tillflyktsplatser från allt jobbigt.
  Jag har aldrig kunnat slänga mina problem på andra även om jag velat. Har försökt förstå dom, försökt förklara dom men alltid mött oförmåga att bevara eller hantera dessa innersta tankar på ett förtroendeingivande sätt vilket gjort att jag slutit mig. I mig själv. Jag går hellre undan än att bemötas av tafatta eller halvfejkade försök som i slutänden bara irriterar eller sårar mig och får mig att gå undan än mer. 
  Det är bara Cong som ger mig styrka, den enda som någonsin kunnat tala mig till rätta på djupet, den enda som fått intryckta pusselbitar att börja falla på plats, den enda som kan få mig att kämpa till att ändras. Var skulle jag varit utan Cong nu huh?!? VART? Alla gripande ögon som bara finns där och skådar på avstånd, alla gripande personer som brydde sig men inte längre, eller de som vill bry sig men inte kan göra ett jota för att hjälpa! Fy vad jag är trött på den här världen och alla fejkade masker, besvikelser och sår människor emellan! Kan det inte bara ta slut? Kan folk inte bara leva sina liv utan att blanda in mig i deras fejk och deras problem? Åtminstone, om nu det inte kan ta slut, hjälp mig på avstånd istället för att ynka över mig så att jag ser!

Cong ser så trött ut i webcamen. Han har varit dålig ända sen han kom tillbaka till Kina, trött, svag och sjuk till och från ända sedan i september. Jag vill inte se honom sån! Jag vill att han ska vara glad! Jag är rätt risig själv men jag låter honom inte se mig på camera när jag mår som sämst, vill inte att han ska bli orolig. Vem är riktigt glad av oss idag? Ju värre jag mår desto värre mår han, ju värre han mår desto värre mår jag. Allt är bara en enda balansgång för att hålla ut.
Nästa år väntar många vardagliga problem och utmaningar för att bara kunna få till ett liv och ett hem tillsammans. Visst, må all skit komma! Ju förr desto bättre, förr eller senare kommer väl skiten ändå ta slut? Men sålänge vi kan va tillsammans är jag ändå ok, då är jag ändå någon som behövs och som känner sig behövd. I allfall någon som hittat ett hem som kan få vara helt för alltid, ett hem som bara kan bli ljusare och ljusare.

Nu orkar jag inte med någonting från folk som vill fatta men inte fattar och folk som bara låssas fatta eller försöker fatta för att vara snälla. Vidare folk som helt enkelt fattar men låssas inte fatta! Folk som fjäskar fast de varken har vilja eller tid är för övrigt det värsta som finns. Har ni inte nog med era egna problem som ni ändå kastar till höger och vänster i sökandet efter uppmärksamhet? Nä, kan inte alla bara håll käft, hålla en tyst minut för mig och tänka sig för nästa gång ni ska vara snälla mot någon? "Är jag snäll för att jag vill eller för att jag "måste"?".

Gripande plastrelationer som bara rinner bort som billig vaniljglass när det brinner någonstans!