Sitter och funderar och tänker..
Inget blir som man planerar. Inget blir aldrig egentligen någonsin som man tänkt att det ska bli eller hur?
Bloggen startades tillsammans med ett nytt kapitel i mitt liv. Den föddes i tanken på att "Nu! Äntligen blir det Kina! Varje dag! För all framtid!" För bara ett halvår sedan var jag uber säker på att jag idag skulle sitta och blogga i en kall men hemtrevlig lägenhet i Tianjin, istället sitter jag här i en kall och tom lägenhet i Uppsala och längtar bort.
Problemet är att jag inte riktigt vet vart jag specifikt längtar bort till! Det är inte till Tianjin, inte till Langfang heller.. Absoult inte till Beijing.
  Jag längtar efter Cong! Älskling! Men också till Kina och till kinesiskan. Draget till och de laddade känslorna inför det kinesiska språket har hauntat mig i 6 år. Jag kan inte förklara vad det är med mig och Kina. Inte ens för Cong kan jag förklara vad Kina betyder för mig eller varför.
  Varför var jag så fascinerad de gånger mamma tog med mig till kinaaffären där på vägen hem från jobbet i Stockholm när jag var liten? Mellan rader av konstiga varor och lukter gick 6-åringen och funderade. Jag kommer ihåg vad jag tänkte! "Här är skönt och de har fina saker, jag vill också ha det här! Jag vill stanna här och titta länge!" Redan då kände jag avståndet mellan mig och den kinestant som stod i kassan.
  Mamma lärde mig och syrran att äta med pinnar när jag kom upp i skolåldern. Det var svårt men jag skulle verkligen, jag skulle äta med pinnar hur mycket jag än grät för att det inte funkade. Hon har fortfarande kvar det där pinnarna och de blåvita porslinet från kinaaffären som vi bara använde vid finare tillfällen. Varje gång jag ser porslinet kommer jag ihåg vad speciellt det kändes att få äta på det.
  I mellanstadiet  blev jag arg när kompisarna sa "guling" till den adopterade kinesiska pojken i parallellklassen. Visst, vi var "coola" och han en tönt men jag blev illamående. Varför skulle vi vara bättre än han? Varför kunde inte han vara min kompis eller jag vara tönt och bli mobbad och han vara cool och ha massor med vänner? Bara för att han var kines och adopterad?
   Jag har nog alltid tittat på kineser med en blandning av beundran och avund. Deras svarta raka hår och små ögon, deras ofta udda klädstil och annorlunda utstrålning. För några år sedan vågade jag inte se en kines i ögonen. Där jag studerade på dagarna fanns några kineser. Jag ville så gärna prata, så gärna få del av deras värld men jag vågade inte! Istället gick jag hem och grät för att jag var så feg och bad till Gud att han skulle hjälpa mig.
  Efter nått år kom en ny kines till skolan, jag bestämde mig för att hälsa på henne. Hon introducerade mig sen till en kinesisk grupp som träffades varje fredagkväll. Vilken konstig känsla! Det var både lyckorus och hugg i bröstet på samma gång. Jag befann mig plötsligt i min drömvärld men halvt utanför och kunde bara se på! Jag satt där varje fredag och lyssnade, firade kinesiska högtider och njöt av riktig kinesisk mat. Ibland översatte någon vad som sas men oftast inte. Mina andra studier låg i vägen för uppstartandet av kinesiska studier och jag slutade gå till den där gruppen på fredagskvällarna, det gjorde så ont på något sätt. Vare sig jag stannade hemma eller gick till träffen gjorde det ont. Exponeringen i att sitta där som en fåne som aldrig gjorde framsteg "when will you start your Chinese studies miss?", min feghet i att inte våga ta kontakt och min påträngade hängivenhet som inte passade in någonstans i verkligheten. En wannabe-kines utan tillhörighet! Som en sten i skon. Hade de inte nog med fula svenskar på dagarna?

Sen jag träffade Cong är det som om all sorg över att inte höra till i den värld jag velat ha som min gradvis försvunnit. När jag väl kom till Kina var det mycket olika känslor jag gick igenom. Plötsligt satte jag foten i mitt drömland. Plötsligt var min största dröm en verklighet. Plötsligt kunde jag andas ut och bara försöka förstå att jag nu hade en kinesisk familj, en framtid i ett land som jag aldrig trodde jag skulle förtjäna. Men också så stod jag helt plötsligt i en verklighet jag inte kunnat inkludera i mina drömmar. Det är skillnad på att romatiskt iakta och drömma och att ta klivet ut i verkligheten, delta och uppleva – drömmar och verklighet är oftast som natt och dag i jämförelse. Mina drömmar inkluderade aldrig den grova kontrasten mellan min kultur och den kinesiska i sociala sammanhang.
  Att bli kines för en svensk är att bli en helt annan person. Som att trampa sina kulturella glasögon och hela ens sociala världsbild till pulver under rosa fuktiga plastofflor. Mina navia Kinadrömmar har fått sina skrubbsår för all framtid men det är ju detta jag vill och nog alltid velat, att bli kines. På riktigt.

Dagbok Kina, Dagbok Sverige? Var jag än är bär jag Kina inom mig. Innan jag ens andats kinesisk luft för första gången kunde jag se dom i mitt inre, kineserna. Det enda som finns kvar av mina drömmars ångest är motivation till att studera kinesiska, till att studera kineserna. Och jag ska bli bäst! Jag bara ska! Om jag än dör på kuppen ska jag bemästra ett av de svåraste språken i världen. På min gravsten ska det stå "..Hon gav aldrig upp, hon slutade aldrig att tro."


Thank you honey that you include me in that world I always wanted to belong in! Wo fei chang ai ni.