snart, snart
Nu sitter Cong på flyget, om drygt 3 timmar så ses vi igen! Efter 7 månader. Overkligt.. Känns skumt måste jag säga.. Hur kommer det kännas där på Arlanda? I bilen hem? *Pirrigt*
10,5 dagar och flyttförberedelser
Så.. Nu har Sophia varit duktig och tecknat elavtal hos Vattenfall, bredbandsavtal hos Bredbandsbolaget och vidare gjort adressändring, vad skulle man göra utan internet?
Fick den första fakturan på hyran idag också, är rätt nervös över denna lilla lägenhet p g a månadsavtalet, tänk om vi måste flytta ut om en månad igen? Nä, här hjälper det bara att försöka vara positiv, är i för sig inte så svårt när man har ett hem att planera för! Mycket besparingar har gått åt möbler och inredning redan – lyllans Cong som kommer hem till ett helt.. hem! Det är han minsann värd ska jag säga, så minimalistiskt minimalt han växt upp i fråga om inredning och mys.
Jag började samla porslin och inredning för min flytta-hem-ifrån debut redan när jag var 12 år, att jag fort skulle bort var givet. 13 var jag när jag flyttade ifrån familjen och bosatte mig hos storesyrran men jag var ju egentligen för liten, även om jag tog rätt bra hand om mig själv så bodde jag snart hos mamma igen. Det dröjde tills jag var 18 när jag verkligen flyttade, dock till ett uthyrningsrum, efter det till korridor, efter det till en delad 2:a och snart en annan delad 2:a.. Sommaren 2007 fick jag äntligen tag på en söt 1:a, visserligen en uthyrningsdel i miniformat med allt vad det innebär med oj vad skönt det var! I höstas var jag tyvärr tvungen att lämna den och flytta tillbaka till "familjen" då lägenheten abrupt skulle gå till hyresvärdens dotter. Längtan efter ett riktigt boende har nog funnits där ordentligt sen jag var 12 och följt mig genom alla dessa år.. Nu, 12 gripande år senare, så är man äntligen där på väg till en dröm. Ja.. även om det kan låta larvigt så är vår första egna 1:a med skakigt enmånadsavtal en dröm förverkligad, för att jag nu snart har en riktig familj och ett riktigt hem.
10,5 dagar kvar tills Cong kommer, 13 dagar tills vi delar en dröm. Ja, jag är lycklig!
Fick den första fakturan på hyran idag också, är rätt nervös över denna lilla lägenhet p g a månadsavtalet, tänk om vi måste flytta ut om en månad igen? Nä, här hjälper det bara att försöka vara positiv, är i för sig inte så svårt när man har ett hem att planera för! Mycket besparingar har gått åt möbler och inredning redan – lyllans Cong som kommer hem till ett helt.. hem! Det är han minsann värd ska jag säga, så minimalistiskt minimalt han växt upp i fråga om inredning och mys.
Jag började samla porslin och inredning för min flytta-hem-ifrån debut redan när jag var 12 år, att jag fort skulle bort var givet. 13 var jag när jag flyttade ifrån familjen och bosatte mig hos storesyrran men jag var ju egentligen för liten, även om jag tog rätt bra hand om mig själv så bodde jag snart hos mamma igen. Det dröjde tills jag var 18 när jag verkligen flyttade, dock till ett uthyrningsrum, efter det till korridor, efter det till en delad 2:a och snart en annan delad 2:a.. Sommaren 2007 fick jag äntligen tag på en söt 1:a, visserligen en uthyrningsdel i miniformat med allt vad det innebär med oj vad skönt det var! I höstas var jag tyvärr tvungen att lämna den och flytta tillbaka till "familjen" då lägenheten abrupt skulle gå till hyresvärdens dotter. Längtan efter ett riktigt boende har nog funnits där ordentligt sen jag var 12 och följt mig genom alla dessa år.. Nu, 12 gripande år senare, så är man äntligen där på väg till en dröm. Ja.. även om det kan låta larvigt så är vår första egna 1:a med skakigt enmånadsavtal en dröm förverkligad, för att jag nu snart har en riktig familj och ett riktigt hem.
10,5 dagar kvar tills Cong kommer, 13 dagar tills vi delar en dröm. Ja, jag är lycklig!
ändrat och fixat!
Så här inför mitt nya liv så fixade jag igår natt om lite i bloggen, fonten har aldrig riktigt sett snygga ut i Explorer men macanvändare som jag är så har jag förträngt det gång på gång. Jag har nu, finally, bytt font, bytt plats på menyn och därmed försökt få till en mer "läsvänlig" blogg, hoppas ni gillar ändringarna!
Konstigt nog så är menylänkarna osynliga i Safari (macwebläsare, själv använder jag Firefox) men ska försöka fixa det.. Vidare måste jag få bort den gripande autoplayen på ipoden annars får den fara och flyga helt enkelt! Så skumt att den går igång trots att jag inte kryssad för det.. Lite ny musik behövs också om jag lyckas lösa problemet. Och så kanske det är dags för en ny head (banner) snart?
Dagbok:Kina känns lite "fel" nu när vi ändå hamnade i Sverige, men.. Det är ju bara för några år tröstar jag mig med :D I allafall har här min Kinakärlek rymligt med plats! Och så ska jag för 17 komma in på det där kinesiskakurserna i höst! Annars dör jag! Känns som om detta mer och mer kommer utvecklas till en familjeblogg.. Men jag hoppas iallafall att mitt skrivande kan hjälpa en och annan där ute som liksom jag surfat in i en helt ny värld med kulturskillnader och kulturkrockar i förhållandet till sin partner..
Konstigt nog så är menylänkarna osynliga i Safari (macwebläsare, själv använder jag Firefox) men ska försöka fixa det.. Vidare måste jag få bort den gripande autoplayen på ipoden annars får den fara och flyga helt enkelt! Så skumt att den går igång trots att jag inte kryssad för det.. Lite ny musik behövs också om jag lyckas lösa problemet. Och så kanske det är dags för en ny head (banner) snart?
Dagbok:Kina känns lite "fel" nu när vi ändå hamnade i Sverige, men.. Det är ju bara för några år tröstar jag mig med :D I allafall har här min Kinakärlek rymligt med plats! Och så ska jag för 17 komma in på det där kinesiskakurserna i höst! Annars dör jag! Känns som om detta mer och mer kommer utvecklas till en familjeblogg.. Men jag hoppas iallafall att mitt skrivande kan hjälpa en och annan där ute som liksom jag surfat in i en helt ny värld med kulturskillnader och kulturkrockar i förhållandet till sin partner..
nedräkningen, slutet och början.
Om 19 dagar kommer han! Arlanda, 29 mars, 17:10.
Det känns som en förbjuden önskning eller smärtsam felberäkning som jag snart kommer upptäcka.. Det känns mer overkligt än något jag någonsin tidigare konfronterats med. Kommer han verkligen tillbaka? Till mig?
Vi pratar varje dag online, med blandade känslor har dagarna passerat dessa månader men aldrig har vi lagt oss utan att först ha slutit fred. Smågräl ja, storfighter ja men.. Någonstans på vägen så har vi börjat skriva i en bok som binder oss samman för evigt, vi kan bara inte släppa taget om "oss" hur mycket vi än lyckas såra varann i jakten på egen trygghet och tillfredsställelse. Allt leder än mer till ett totalberoende av varann, ett överlåtande, tack vare en djupare förståelse för varann och samtidigt även en växande självinsikt. Det känns som om vi börjar nå slutet på våra allvarligaste komunikationsproblem, något jag för bara ett halvår sedan trodde skulle ta en evighet.
Visserligen, det var ett tag sedan jag åkte ifrån Arlanda med gråt och snor i hela ansiktet över känslan av att bli lämnad ensam kvar, 7 månader känns som en evighet. Jag kan knappt minnas ens hur det var att krama honom, än mindre hur det var att dela en vardag tillsammans.
Nu vill jag bara börja om, fortsätta att bygga vidare på vår realtion ja, men börja om för en framtid tillsammans. Nu vill jag komma härifrån och leva med Cong utan något som helst intrång på mitt sinne från yttervärlden, jag vill bara tänka på honom och vår framtid och mest av allt vill jag kunna få glömma mitt förflutna så jag kan må bra när bra saker händer mig. Nu ska jag börja leva, på riktigt, och jag ska komma långt med Cong vid min sida, hur tufft det än blir.
Visst blev han ändå den där räddande riddaren på vit häst som jag alltid väntade på. Hur mycket jag än gråtit över dessa löjliga barndrömmar genom åren så har jag aldrig kunnat glömma dom, nu så här med bara veckors avstånd från ett helt nytt liv känns det som om de där löjliga drömmarna allihop kan bli verklighet i sinom tid.
Men.. Jag är nervös.
Det känns som en förbjuden önskning eller smärtsam felberäkning som jag snart kommer upptäcka.. Det känns mer overkligt än något jag någonsin tidigare konfronterats med. Kommer han verkligen tillbaka? Till mig?
Vi pratar varje dag online, med blandade känslor har dagarna passerat dessa månader men aldrig har vi lagt oss utan att först ha slutit fred. Smågräl ja, storfighter ja men.. Någonstans på vägen så har vi börjat skriva i en bok som binder oss samman för evigt, vi kan bara inte släppa taget om "oss" hur mycket vi än lyckas såra varann i jakten på egen trygghet och tillfredsställelse. Allt leder än mer till ett totalberoende av varann, ett överlåtande, tack vare en djupare förståelse för varann och samtidigt även en växande självinsikt. Det känns som om vi börjar nå slutet på våra allvarligaste komunikationsproblem, något jag för bara ett halvår sedan trodde skulle ta en evighet.
Visserligen, det var ett tag sedan jag åkte ifrån Arlanda med gråt och snor i hela ansiktet över känslan av att bli lämnad ensam kvar, 7 månader känns som en evighet. Jag kan knappt minnas ens hur det var att krama honom, än mindre hur det var att dela en vardag tillsammans.
Nu vill jag bara börja om, fortsätta att bygga vidare på vår realtion ja, men börja om för en framtid tillsammans. Nu vill jag komma härifrån och leva med Cong utan något som helst intrång på mitt sinne från yttervärlden, jag vill bara tänka på honom och vår framtid och mest av allt vill jag kunna få glömma mitt förflutna så jag kan må bra när bra saker händer mig. Nu ska jag börja leva, på riktigt, och jag ska komma långt med Cong vid min sida, hur tufft det än blir.
Visst blev han ändå den där räddande riddaren på vit häst som jag alltid väntade på. Hur mycket jag än gråtit över dessa löjliga barndrömmar genom åren så har jag aldrig kunnat glömma dom, nu så här med bara veckors avstånd från ett helt nytt liv känns det som om de där löjliga drömmarna allihop kan bli verklighet i sinom tid.
Men.. Jag är nervös.
