Så! Nu är alla papper skickade till Migrationsverket. Det tog några dar extra utöver Postens eftersändning att få till allt, skrivaren kajka ur precis lagom *pust*. En månad får man på sig att skicka in detta "Frågeformulär om nyetablerade förhållanden" sen kommer de höra av sig antingen efter mer material (styrkande bevis) eller kalla till intervju. Har jag tur så räcker det med den information de nu fått men det känns som om det skulle vara för bra för att vara sant.
  Är rätt nervös när det gäller Congs uppehållstillstånd, jag kan inte göra något annat än att snällt sitta här hemma och hoppas och be till Gud att allt ska gå så smidigt som möjligt. Fast i ett vakum jag bara måste vänta ut! Som att försöka andas i en glasburk från Rusta. Får de för sig att han inte ska få komma in så rubbas alla våra förhoppningar och framtidsplaner och vi hamnar på ruta 1 igen! Vad 17 gör vi då? Det är en konstig situatiion man sitter i, så skör.
  Har börjat tänka mig in i den dan vi äntligen ses igen, jag kommer nog gråta snor. Känns som en himla skitfilm replay från 1:a världskriget där alla fästmöer snällt satt hemma som pensionerade tanter och snöt sig i broderade näsdukar i väntan på att få gifta sig. Många fick aldrig någonsin se sin älskade igen och de förblev ogifta, såg sin ungdom försvinna allt mer för var dag framför spegeln och de sörjde sin förlorade kärlek livet ut. Ibland fruktar jag verkligen att det ska hända mig, kanske inte broderade näsdukar men att något skulle hända så att jag aldrig någonsin fick se Cong igen. Det känns redan overkligt att vi faktiskt levde ihop i 9 månader, känns som om jag väntat hela livet..
  Nu har det gått 4 månader sen vi sist sågs, 3 månader sedan Cong ansökte om svenskt uppehållstillstånd och det dröjer troligtvis ytterligare 3 månader innan han får sitt svar. Nä, FY vad jobbigt det här är! Orkar inte tänka på det.
Mitt liv i händerna på Migrationsverket.