Idag är det den 20:e december. För 1 år sedan landade jag i Beijing för första gången. De första intrycket av Kina var luften som mötte mig när jag kom ut ur planet. I långa tomma gångar och stora hallar gick jag sedan genom diverse tullar mot bagageterminalen och smålog, kinesiska skyltar och kinesiska arbetare sneglade alla på mig och ett helt nytt liv låg utanför flygplatsens väggar och väntade. I 8,5 timmar hade jag suttit och företsällt mig det som väntade mig, men det fanns inte en chans att jag kunde tänka mig in i det som skulle möta mig de närmaste månaderna. Naiva drömmar som krockade med verklighet, inre bilder som abrupt byttes ut mot nya men också barnslighet utbytt mot mognad. Kina var och är mitt öde, det var många känslor som jag tampades med på väg till min största dröm.
  När jag fått tag på min väska gick jag in på damtoan och försökte samla mod för att gå ut och möta Cong. Jag tittade mig i spegeln, jag var nervös men det fanns inga ansitktsuttryck förutom något trötta ögon efter en nästan sömnlös resa. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag ens kunde eller skulle gråta. Det kändes som om jag var på 0 och vad som helst kunde hända de närmaste minuterna. Vad som än hände så skulle jag få börja med steg 1. Men det var ju ingen främling jag skulle möta, det var ju min Cong som jag både skrattat och gråtit med i glädje och sorg i våra timlånga samtal via internet.
  Jag tog min väska och gick ut. Massor av kineser stod uppradade längs mottagningsutgången och jag kände en kostig känsla av att inte kunna gå ordentlgt, fick för mig att jag tog stegen ojämnt och fel men det vara bara inbillning. Jag sneglade ut mot skaran men vände snabbt ner blicken mot golvet, jag var supernervös! Gången var lång med massor av stirrande kineser och för var meter undrade jag mer och mer var Cong var, tänk om han inte var där? När jag nått slutet av gången tittade jag mig omkring, då stod han där framför mig - en svettig kines i fula byxor med smilgroparna upp till öronen och vad som gick genom mitt huvud de närmast sekunderna är svåra att återge. Första intrycket var ungefär "Vem är det där?" nästa "..Men, så där ser han väl inte ut!?". Nu när jag tänker tillbaka så förstår jag min chock något bättre, den där killen jag sett på bilder, pratat med och sett i webcameran och byggt upp en inre bild av var ju inte en komplett bild av honom! Klart jag tänkt på det innan men inte trodde jag att det skulle kännas som en främling som stod där framför mig. Det tog ett tag innan jag riktigt vant mig vid den "nye" Cong.
  "Men hur funkar det egentligen, det räcker ju inte bara att bli kär på internet där kan man aldrig kan känna den fysiska attraktionen?" Sant. Det räcker inte och den fysiska attraktionen är avgörande. Jag tog ett beslut när jag köpte de där biljetterna och jag kan ärligt erkänna att första intutionen där på flyplatsen var "Nä, nu sticker jag!" men det gick inte att bortse från allt det där man känt och upplevt tillsammans på internet. Jag stod verkligen på 0 och tvingades till steg 1 p g a alla de där känslorna man känt. Från att vara i chocktillstånd gick jag på några sekunder över till att agera som om jag alltid känt denna människa; jag log, gick fram till Cong och gav honom en kram, sa något och fixade till hans hår. Cong var nervös och stressad men glad som en skolpojk som precis fått lördagsgodis, vi gick iväg till bilen där hans pappa väntade. Jag visste inte vad jag skulle säga riktigt, i bilen hem till Langfang tittade jag ut genom fönstret och såg det sterila, bleka, landskapet svepa förbi llängs motorvägen. Var det här mitt Kina? Min Cong?

Nu har 1 år efter första mötet gått. Tiden har verkligen gått fort, att nämna allt som hänt sedan den 20 december förra året kräver en uppsats eller troligtvis en bok.  Så många gånger vi gjort varandra besvikna, så många gånger vi insett våra egna brister och tvingats till förändring genom tårar, så många gånger vi bara velat ge upp men aldrig kunnat. Varför? För att vi inte kan leva utan varandra, för att vi behöver varandra. Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan Cong. Det är som.. Att gå på grusväg utan skor eller äta rostbröd utan smör.
  Jag kan aldrig rekommendera någon vad jag gjort, att bli ihop med en person från en såpass annorlunda kultur och bakrund just därför att det varit så tufft och krävande. Men jag ångrar ingenting, utan Cong skulle jag alltid förbli mitt gamla jag, ett jag som alltid flyr ansvar, ett jag som aldrig räcker till, ett jag som bara sårar allt och alla. Jag har växt och mognat det här året. Vad som än händer, utan Cong vill jag inte leva. 1 år ska bli massor med år och varje år ska jag minnas den 20 december!