Nästa år gifter vi oss!
Vi har börjat prata mer om bröllopet nu så här mils avstånd från varann. Det är kul! Första gången jag verkligen börjar ge mig in i tankarna på planering på riktigt.
I början ville jag så jätte jätte gärna ha vårt bröllop i Kina men olika faktorer är ju avgörande. Har vi bröllopet i Kina kan inte större delar av min familj komma, främst min pappa som riskerar sin hälsa vid en sådan resa vilket är farligt med tanke på hans ålder. Har vi bröllopet i Sverige är det bara Congs föräldrar som kan komma från hans sida. En resa till Sverige är för omständig och dyr för vanliga kineser. Och även om några har way more cash än många av oss här så är det ändå för dyrt (greed indeed). .. Också har vi ju inte världens budget heller. Både jag och Cong har levt och lever fortfarande som studenter vilket inte ger mycket över till sparande eller sagobröllop. Det kräver kompromisser.

Det där bröllopen man arrangerade med Barbie och Ken hemma i flickrummet, där alla gäster som tänkas kunde komma var inbjudna (t o m Cindy) och log sina perfekta fejksmajl under akten, är verkligen något av en illusion. Vart kommer den där bilden ifrån? De där självklara faktorerna, de påkostade dekorationerna, det fullbordade programmet, den genomtänkta gästlistan och den vackraste tårtan. Varför har en flicka på 7 år så stora förväntningar på bröllop?
  Vart jag än vänder mig på alla dessa bröllopssajter så känns allting så pressat. Eller blir jag pressad av mina egna förhoppningar, mina egna flickdrömmar?
Klart jag vill ha världens finaste bröllop. Att den viktigaste dagen i mitt liv ska vara nära perfekt inte bara för mig utan även för gästerna men också för alla som hör om eller ser bilder från dagen.
Men.. var i det hela finns brudgummen? Är det verkligen så att brudgummen i de flesta fall bara fungerar som en uppklädd Ken-docka som ställs med handen runt midjan på Barbie? Eller värre, handen runt midjan på Barbies syster Skipper.  Skipper, en tanig tonårs-wannabe med perfekta plasttuttar, vita tänder och stort blont hårsvall. Är det inte så att Barbie, huvudpersonen, oftast får sitta och titta på när all synlig lycka går till vänninan, kusinen eller.. syrran.
Ken och Skipper.
4 Ever.
Varför har bröllopet blivit ett spel där bruden styr allt och alla, inklusive brudgummen, byggd på sina flickdrömmar med Ken - den perfekte prinsen, utan brister från topp till tå?
Om Cong skulle bestämma skulle det bara vara han, jag och prästen vid vigseln. Kineser tänker mycket i pengar, inte i emotionella spår. Eller är det faktiskt emotionellt för honom och i sånna fall visar inte det uppenbarligen på en tydlig emotionell friskhet? Obefläckad av västerländsk prestige. För det handlar väl om oss. Inte om gästlistan. Inte programmet. Inte ens tårtan. 
  Vi har bestämt oss för att ha bröllopet i Sverige. Vi får se hur det blir, men det blir nog mycket litet med bara våra närmaste i en söt kyrka nånstans i Uppland. Så fattigt. Nä, så enkelt. Så prestigelöst och avslappnat. Så mig. Är det nått jag vill växa i så är det ödmjukhet.

Jag ska ärligt säga att jag länge velat ha det där Barbiebröllopet men jag har aldrig förstått de här med kärlek förns nu. Kärlek är kompromiss. Kärlek är uppoffring. Kärlek är att växa upp. Att sluta plasta till sig i andras ögon. Att sluta försöka vara perfekt och bara andas ut för att någon älskar mig som jag är. Att sluta tänka på sig.
  Klart jag vill att andra ska se på mig och säga "wow, vad hon är vacker, harmonisk och lyckligt lottad" men det kommer inte ske på de sätt som illusioner kräver.
Vad rangligt livet blir om man tror att allt handlar om perfekt lycka och harmoni. Vad fejkat livet blir när man måste upprätthålla den där perfekta masken utåt. Sann lycka är något man får uppleva om man är ärlig och ödmjuk, sann harmoni är något man skapar tillsammans.
Barbiebröllopen tog slut nångonstans där på 90-talet i mitt flickrum och äntligen börjar de blekna i mitt sinne.