dagbok:kina

Idag är det den 20:e december. För 1 år sedan landade jag i Beijing för första gången. De första intrycket av Kina var luften som mötte mig när jag kom ut ur planet. I långa tomma gångar och stora hallar gick jag sedan genom diverse tullar mot bagageterminalen och smålog, kinesiska skyltar och kinesiska arbetare sneglade alla på mig och ett helt nytt liv låg utanför flygplatsens väggar och väntade. I 8,5 timmar hade jag suttit och företsällt mig det som väntade mig, men det fanns inte en chans att jag kunde tänka mig in i det som skulle möta mig de närmaste månaderna. Naiva drömmar som krockade med verklighet, inre bilder som abrupt byttes ut mot nya men också barnslighet utbytt mot mognad. Kina var och är mitt öde, det var många känslor som jag tampades med på väg till min största dröm.
  När jag fått tag på min väska gick jag in på damtoan och försökte samla mod för att gå ut och möta Cong. Jag tittade mig i spegeln, jag var nervös men det fanns inga ansitktsuttryck förutom något trötta ögon efter en nästan sömnlös resa. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag ens kunde eller skulle gråta. Det kändes som om jag var på 0 och vad som helst kunde hända de närmaste minuterna. Vad som än hände så skulle jag få börja med steg 1. Men det var ju ingen främling jag skulle möta, det var ju min Cong som jag både skrattat och gråtit med i glädje och sorg i våra timlånga samtal via internet.
  Jag tog min väska och gick ut. Massor av kineser stod uppradade längs mottagningsutgången och jag kände en kostig känsla av att inte kunna gå ordentlgt, fick för mig att jag tog stegen ojämnt och fel men det vara bara inbillning. Jag sneglade ut mot skaran men vände snabbt ner blicken mot golvet, jag var supernervös! Gången var lång med massor av stirrande kineser och för var meter undrade jag mer och mer var Cong var, tänk om han inte var där? När jag nått slutet av gången tittade jag mig omkring, då stod han där framför mig - en svettig kines i fula byxor med smilgroparna upp till öronen och vad som gick genom mitt huvud de närmast sekunderna är svåra att återge. Första intrycket var ungefär "Vem är det där?" nästa "..Men, så där ser han väl inte ut!?". Nu när jag tänker tillbaka så förstår jag min chock något bättre, den där killen jag sett på bilder, pratat med och sett i webcameran och byggt upp en inre bild av var ju inte en komplett bild av honom! Klart jag tänkt på det innan men inte trodde jag att det skulle kännas som en främling som stod där framför mig. Det tog ett tag innan jag riktigt vant mig vid den "nye" Cong.
  "Men hur funkar det egentligen, det räcker ju inte bara att bli kär på internet där kan man aldrig kan känna den fysiska attraktionen?" Sant. Det räcker inte och den fysiska attraktionen är avgörande. Jag tog ett beslut när jag köpte de där biljetterna och jag kan ärligt erkänna att första intutionen där på flyplatsen var "Nä, nu sticker jag!" men det gick inte att bortse från allt det där man känt och upplevt tillsammans på internet. Jag stod verkligen på 0 och tvingades till steg 1 p g a alla de där känslorna man känt. Från att vara i chocktillstånd gick jag på några sekunder över till att agera som om jag alltid känt denna människa; jag log, gick fram till Cong och gav honom en kram, sa något och fixade till hans hår. Cong var nervös och stressad men glad som en skolpojk som precis fått lördagsgodis, vi gick iväg till bilen där hans pappa väntade. Jag visste inte vad jag skulle säga riktigt, i bilen hem till Langfang tittade jag ut genom fönstret och såg det sterila, bleka, landskapet svepa förbi llängs motorvägen. Var det här mitt Kina? Min Cong?

Nu har 1 år efter första mötet gått. Tiden har verkligen gått fort, att nämna allt som hänt sedan den 20 december förra året kräver en uppsats eller troligtvis en bok.  Så många gånger vi gjort varandra besvikna, så många gånger vi insett våra egna brister och tvingats till förändring genom tårar, så många gånger vi bara velat ge upp men aldrig kunnat. Varför? För att vi inte kan leva utan varandra, för att vi behöver varandra. Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan Cong. Det är som.. Att gå på grusväg utan skor eller äta rostbröd utan smör.
  Jag kan aldrig rekommendera någon vad jag gjort, att bli ihop med en person från en såpass annorlunda kultur och bakrund just därför att det varit så tufft och krävande. Men jag ångrar ingenting, utan Cong skulle jag alltid förbli mitt gamla jag, ett jag som alltid flyr ansvar, ett jag som aldrig räcker till, ett jag som bara sårar allt och alla. Jag har växt och mognat det här året. Vad som än händer, utan Cong vill jag inte leva. 1 år ska bli massor med år och varje år ska jag minnas den 20 december!

Så! Nu är alla papper skickade till Migrationsverket. Det tog några dar extra utöver Postens eftersändning att få till allt, skrivaren kajka ur precis lagom *pust*. En månad får man på sig att skicka in detta "Frågeformulär om nyetablerade förhållanden" sen kommer de höra av sig antingen efter mer material (styrkande bevis) eller kalla till intervju. Har jag tur så räcker det med den information de nu fått men det känns som om det skulle vara för bra för att vara sant.
  Är rätt nervös när det gäller Congs uppehållstillstånd, jag kan inte göra något annat än att snällt sitta här hemma och hoppas och be till Gud att allt ska gå så smidigt som möjligt. Fast i ett vakum jag bara måste vänta ut! Som att försöka andas i en glasburk från Rusta. Får de för sig att han inte ska få komma in så rubbas alla våra förhoppningar och framtidsplaner och vi hamnar på ruta 1 igen! Vad 17 gör vi då? Det är en konstig situatiion man sitter i, så skör.
  Har börjat tänka mig in i den dan vi äntligen ses igen, jag kommer nog gråta snor. Känns som en himla skitfilm replay från 1:a världskriget där alla fästmöer snällt satt hemma som pensionerade tanter och snöt sig i broderade näsdukar i väntan på att få gifta sig. Många fick aldrig någonsin se sin älskade igen och de förblev ogifta, såg sin ungdom försvinna allt mer för var dag framför spegeln och de sörjde sin förlorade kärlek livet ut. Ibland fruktar jag verkligen att det ska hända mig, kanske inte broderade näsdukar men att något skulle hända så att jag aldrig någonsin fick se Cong igen. Det känns redan overkligt att vi faktiskt levde ihop i 9 månader, känns som om jag väntat hela livet..
  Nu har det gått 4 månader sen vi sist sågs, 3 månader sedan Cong ansökte om svenskt uppehållstillstånd och det dröjer troligtvis ytterligare 3 månader innan han får sitt svar. Nä, FY vad jobbigt det här är! Orkar inte tänka på det.
Mitt liv i händerna på Migrationsverket.

För ett tag sen skickade Cong över de där bilderna jag så länge velat ha sedan jag först såg dom där i svärföräldrarnas skruttdator i Langfang: babybilderna på Cong! Att få se sin älskade som bebis är ju speciellt men G O S H vilken söt bebis han var! Folk som känner mig vet hur knäpp jag blir så fort jag ser kinesbebisar och jag smälter verkligen varje gång jag tittar på de där bilderna. Om vår unge blir hälften så söt så kommer jag vara världens lyckligaste mamma!
  På Luciadagen hade vi besök av styvpappas dotter med familj, de har nyligen fått sitt andra barn, en flicka på 2 mån, supergo med två stora runda kinder och en sockersöt Hello Kitty outfit. Jag bar omkring henne lite och kände att, pjaa nu är man väl bebissugen. "Ja det brukar komma när man hittat rätt" sa syrran och det stämmer nog!
Jag har länge varit antibebis även om jag nog i smyg alltid tyckt det är kul med andras bebisar och toddlers. På något konstigt sätt har jag dock länge känt att om det skulle vara en kinesbebis skulle det vara en helt annan sak, typ som en dröm! Jag har redan i flera år tänkt att en dag ska jag adoptera en kinesflicka, något jag ännu bär som en dröm. Sedan jag träffade Cong och saker började fungera ordentligt så började det där märkliga bebissuget, det var ju så himla många kinesbebisar där borta i Kina också!
Cong blev rätt trött i blicken när jag inne på kinesisa malls drogs bort till barnavdelningen och bebiskläder -"Oh, I mean.. Only for my sis's newborn kid" (en annan storesyrra fick en pojke i mars). Cong gick vidare -"Please, they'll think you're pregnant!". Jag lyckades inte dölja min kinesbebiskärlek länge inte heller Cong sin bebisskräck. Tanken på att ha barn för Cong är som för mig att ha katt ungefär. Att ha mer än ett barn är också en konstig tanke för kineser men han mjuknar när jag säger att jag vill ha en Cong Jr och en liten adoptiv kines flicka som behöver föräldrar.
  Det dröjer med bebisar, vi har ju så mycket att göra innan vi båda vuxit upp och har en stabil tillvaro! Dessutom har vi ju Selma, hon är än mattes bebis och husses bundis.
Jag njuter av Congs babybilder så länge..

.. Hm undrar om han får min hårfärg, jag som var platinablond upp till 3 års ålder? Näää skumt! Iallfall måste han få Congs vackra ögon och runda, söta ansikte! Och babyruffs hår! Och den där söta smilgropen som man bara kan skymta ibland.. Kines hy är inte fel heller, knappt ett hår på armar och ben..

Att världens bästa teer kommer från Kina måste väl alla teexperter hålla med om? Jag sitter och smuttar på en kopp "Dragon balls"te från Tianjin, en present jag köpte med hem till mamma. Mamma är galen i teer och samlar, speciellt gröna teer och jag håller med henne det är bara grönt te som kan lämna den där behagliga känslan efteråt. I Kina finns det lika mycket olika sorters gröna teer som vi har olika sorters.. sill?.. nubbe?.. pannkaksrecept? Tekulturen i Kina är som vinkulturen i Europa fast med bättre resultat ;).
  Jag har prövat många olika teer i mina dar, kaffemotståndare som jag är, men inget slår dessa Dragon balls. Drakbollarna är gjorda av ihoprullade gröna teblad som har fått legat tillsammans med jasmin blommor och därmed fått en underbart lagom smak av grönt te och jasmin. Det räcker med 5-6 st bollar i en normalstor kopp och du t o m kan fylla på en andra omgång med vatten med mumsigt resultat. 
  Mammas Dragon balls är köpta från den äldsta och givetvis mest kända tebutiken i Tianjin, Zheng Xing De, och jag köpte även till en fin burk i robust guldpapp med butikens logga som teet lades i och den är både snygg och funktionell. Dessutom var teet inte alls så dyrt som man kan tro - wounderful! Har bett Cong köpa på sig ett lager till oss innan han kommer hem igen, me love Dragon balls! De är ju så söta dessutom när de vecklas ut där i glaset och simmar omkring som små drakbebisar!

För dig som inte kan shoppa teer på plats i Kina så shoppa från Kina genom Gröna Teimporten som är en svensk webshop. De har massor med teer som alla är från Kina och som de själva säger: "..de kinesiska teerna är bäst, så är det!" Mycket info har de också. För er med större te- och Kina intresse finns amerikanska Teaspring med massor av tesorter och även ljudfiler med de kinesiska uttalen av namnen. Vidare Chinese Tea som har både intressant historia om teets ursprung och bra info om olika sorter.

Psst.. Dragon balls kallas även Jasmine pearls, Dragon Pearl och Mo Li Long Zhu.

Igår fick jag brev från migrationsverket, eftersänd post t o m jag som väntat och väntat! Brevet meddelade att jag ska ladda ner, fylla i och posta en bilaga för att Congs ansökan ska kunna bearbetas. Bilagan är på 6 sidor där jag nu fyllt i allt från både min och Congs bakrund och uppväxt, hur och när vi träffades första gången till personinfo om våra föräldrar och syskon. Föräldrar och syskon, helt ok även om Congs del blev rätt kort jämfört med min, jag som har 7 syskon! Till denna bilaga ska man skicka med diverse styrkande material t ex kopia på resebevis, visum och stämplar, möjligt vigselbevis, graviditesintyg (nej jag är inte gravid) och foton.
  Det där med fotonen fick mig att gå igenom faktiskt alla bilder som jag har från Kina månaderna, många som jag t o m glömt att de finns!  De blev en hel del minnen som väcktes till liv där nån timme framför datorn och helt plötsligt kände jag hur sorgen över nuet och denna långa jobbiga väntan avtog regält. Så många mysiga minnen som jag har och som jag också delar med Cong! Om 10 år när vi har fått till en stabil hemmiljö, när vi lever som riktiga vuxna och har barn så kan vi sitta och bläddra igenom dessa bilder från vårt första speciella, märkliga, jobbiga, intensiva men helt fantastiskt underbara år! Älskling!
  Sist jag bloggade mådde jag skit nu känns det bättre om än väntan tär något enormt. Men jag känner nu att det jag mest behöver är att använda denna blogg som den var tänkt från början, Dagbok:Kina med allt som rör min kärlek till landet och min älskade Cong, inte massa tråkigheter och klagan. I april ska vi båda söka in till högskola inför höstterminen och om vinden är med mig ska jag äntligen få börja studera kinesiska på riktigt! Vad än som händer runt omkring av småsaker och misslyckanden nu i vardagen så har jag ändå, efter mycket kämpande, mina största drömmar precis inom räckhåll, ska jag vara annat än lycklig?
  Även om jag saknar Kina och Langfang så att det värker när jag tittar på dessa bilder så är det inte sorg. Den underbara maten, den speciella luften som först gjorde ont att andas, mina billiga tygtofflor som alltid var fuktiga, alla dessa skyltar med vackra tecken, den där importerade äppeljuicen från Wal-Mart som räddade mig när det var som jobbigast och Cong som aldrig gav upp om mig. Alla var dom mina. Alla var de på riktigt.

Cong! Come back.. I want new memories with you. Please!

50cm snö kom och försvann på en vecka här utanför Uppsala. Nu är allt i en enda våt, ful och mörk röra. Jag ser inte dagsljuset längre, sover mest eller tittar på kinesiska draman och låter dagar passera. Patetiskt!
Men jag orkar verkligen inte längre! Vill bara grina. Tills ögonen är helt sönder. Tills Cong kommer tillbaka. Tills jag inte känner mig så här svag och liten längre. Men det spelar ingen roll vad jag vill, jag kan inte göra nått åt saken. 

Allt och alla runt omkring mig får mig att känna mig obekväm, får mig att vilja gömma mig. Jag orkar inte se folk, orkar inte ens svara på frågor. Alla måsten, alla fasader, allt spelande. Vill bara skita i allt och dra men jag kan inte! Jag kan inte springa!
  Saknar kinesisk mat. Och cakes. Saknar den där speciella kinesiska lukten. Att höra en massa ord, veta att dom pratar om än men inte fatta vad de säger. Men också soljus och skratt som är äkta och problem som bara är mina och hans. Mest av allt saknar jag känslan av att inte behöva somna själv, känslan av att ha någon brevid mig, nån att hålla.
Utan Cong känns allt bara som ett tomt skal fullt med krav. Visst, det finns glädjeämnen i vardagen, liv och ord som styrker och ger motivation, men i det stora hela sedan blir alla dessa värdelösa. När de försvinner eller tar slut känner jag samma ensamma känsla igen. En gammal känsla som alltid följt mig så länge jag kan minnas.
Har jag inte alltid varit familjens lilla kuf som ingen förstår sig på, kan eller vill röra? Hur länge har jag gått egentligen gått med känslan av att vara fel? En kuf vars ord och handlingar aldrig riktigt haft ett såpass bra samspel till att vinna långvarigt förtroende hos någon och vars drömmar alltid fungerat som tillflyktsplatser från allt jobbigt.
  Jag har aldrig kunnat slänga mina problem på andra även om jag velat. Har försökt förstå dom, försökt förklara dom men alltid mött oförmåga att bevara eller hantera dessa innersta tankar på ett förtroendeingivande sätt vilket gjort att jag slutit mig. I mig själv. Jag går hellre undan än att bemötas av tafatta eller halvfejkade försök som i slutänden bara irriterar eller sårar mig och får mig att gå undan än mer. 
  Det är bara Cong som ger mig styrka, den enda som någonsin kunnat tala mig till rätta på djupet, den enda som fått intryckta pusselbitar att börja falla på plats, den enda som kan få mig att kämpa till att ändras. Var skulle jag varit utan Cong nu huh?!? VART? Alla gripande ögon som bara finns där och skådar på avstånd, alla gripande personer som brydde sig men inte längre, eller de som vill bry sig men inte kan göra ett jota för att hjälpa! Fy vad jag är trött på den här världen och alla fejkade masker, besvikelser och sår människor emellan! Kan det inte bara ta slut? Kan folk inte bara leva sina liv utan att blanda in mig i deras fejk och deras problem? Åtminstone, om nu det inte kan ta slut, hjälp mig på avstånd istället för att ynka över mig så att jag ser!

Cong ser så trött ut i webcamen. Han har varit dålig ända sen han kom tillbaka till Kina, trött, svag och sjuk till och från ända sedan i september. Jag vill inte se honom sån! Jag vill att han ska vara glad! Jag är rätt risig själv men jag låter honom inte se mig på camera när jag mår som sämst, vill inte att han ska bli orolig. Vem är riktigt glad av oss idag? Ju värre jag mår desto värre mår han, ju värre han mår desto värre mår jag. Allt är bara en enda balansgång för att hålla ut.
Nästa år väntar många vardagliga problem och utmaningar för att bara kunna få till ett liv och ett hem tillsammans. Visst, må all skit komma! Ju förr desto bättre, förr eller senare kommer väl skiten ändå ta slut? Men sålänge vi kan va tillsammans är jag ändå ok, då är jag ändå någon som behövs och som känner sig behövd. I allfall någon som hittat ett hem som kan få vara helt för alltid, ett hem som bara kan bli ljusare och ljusare.

Nu orkar jag inte med någonting från folk som vill fatta men inte fattar och folk som bara låssas fatta eller försöker fatta för att vara snälla. Vidare folk som helt enkelt fattar men låssas inte fatta! Folk som fjäskar fast de varken har vilja eller tid är för övrigt det värsta som finns. Har ni inte nog med era egna problem som ni ändå kastar till höger och vänster i sökandet efter uppmärksamhet? Nä, kan inte alla bara håll käft, hålla en tyst minut för mig och tänka sig för nästa gång ni ska vara snälla mot någon? "Är jag snäll för att jag vill eller för att jag "måste"?".

Gripande plastrelationer som bara rinner bort som billig vaniljglass när det brinner någonstans!