dagbok kina, dagbok sverige?
Sitter och funderar och tänker..
Inget blir som man planerar. Inget blir aldrig egentligen någonsin som man tänkt att det ska bli eller hur?
Bloggen startades tillsammans med ett nytt kapitel i mitt liv. Den föddes i tanken på att "Nu! Äntligen blir det Kina! Varje dag! För all framtid!" För bara ett halvår sedan var jag uber säker på att jag idag skulle sitta och blogga i en kall men hemtrevlig lägenhet i Tianjin, istället sitter jag här i en kall och tom lägenhet i Uppsala och längtar bort.
Problemet är att jag inte riktigt vet vart jag specifikt längtar bort till! Det är inte till Tianjin, inte till Langfang heller.. Absoult inte till Beijing.
Jag längtar efter Cong! Älskling! Men också till Kina och till kinesiskan. Draget till och de laddade känslorna inför det kinesiska språket har hauntat mig i 6 år. Jag kan inte förklara vad det är med mig och Kina. Inte ens för Cong kan jag förklara vad Kina betyder för mig eller varför.
Varför var jag så fascinerad de gånger mamma tog med mig till kinaaffären där på vägen hem från jobbet i Stockholm när jag var liten? Mellan rader av konstiga varor och lukter gick 6-åringen och funderade. Jag kommer ihåg vad jag tänkte! "Här är skönt och de har fina saker, jag vill också ha det här! Jag vill stanna här och titta länge!" Redan då kände jag avståndet mellan mig och den kinestant som stod i kassan.
Mamma lärde mig och syrran att äta med pinnar när jag kom upp i skolåldern. Det var svårt men jag skulle verkligen, jag skulle äta med pinnar hur mycket jag än grät för att det inte funkade. Hon har fortfarande kvar det där pinnarna och de blåvita porslinet från kinaaffären som vi bara använde vid finare tillfällen. Varje gång jag ser porslinet kommer jag ihåg vad speciellt det kändes att få äta på det.
I mellanstadiet blev jag arg när kompisarna sa "guling" till den adopterade kinesiska pojken i parallellklassen. Visst, vi var "coola" och han en tönt men jag blev illamående. Varför skulle vi vara bättre än han? Varför kunde inte han vara min kompis eller jag vara tönt och bli mobbad och han vara cool och ha massor med vänner? Bara för att han var kines och adopterad?
Jag har nog alltid tittat på kineser med en blandning av beundran och avund. Deras svarta raka hår och små ögon, deras ofta udda klädstil och annorlunda utstrålning. För några år sedan vågade jag inte se en kines i ögonen. Där jag studerade på dagarna fanns några kineser. Jag ville så gärna prata, så gärna få del av deras värld men jag vågade inte! Istället gick jag hem och grät för att jag var så feg och bad till Gud att han skulle hjälpa mig.
Efter nått år kom en ny kines till skolan, jag bestämde mig för att hälsa på henne. Hon introducerade mig sen till en kinesisk grupp som träffades varje fredagkväll. Vilken konstig känsla! Det var både lyckorus och hugg i bröstet på samma gång. Jag befann mig plötsligt i min drömvärld men halvt utanför och kunde bara se på! Jag satt där varje fredag och lyssnade, firade kinesiska högtider och njöt av riktig kinesisk mat. Ibland översatte någon vad som sas men oftast inte. Mina andra studier låg i vägen för uppstartandet av kinesiska studier och jag slutade gå till den där gruppen på fredagskvällarna, det gjorde så ont på något sätt. Vare sig jag stannade hemma eller gick till träffen gjorde det ont. Exponeringen i att sitta där som en fåne som aldrig gjorde framsteg "when will you start your Chinese studies miss?", min feghet i att inte våga ta kontakt och min påträngade hängivenhet som inte passade in någonstans i verkligheten. En wannabe-kines utan tillhörighet! Som en sten i skon. Hade de inte nog med fula svenskar på dagarna?
Sen jag träffade Cong är det som om all sorg över att inte höra till i den värld jag velat ha som min gradvis försvunnit. När jag väl kom till Kina var det mycket olika känslor jag gick igenom. Plötsligt satte jag foten i mitt drömland. Plötsligt var min största dröm en verklighet. Plötsligt kunde jag andas ut och bara försöka förstå att jag nu hade en kinesisk familj, en framtid i ett land som jag aldrig trodde jag skulle förtjäna. Men också så stod jag helt plötsligt i en verklighet jag inte kunnat inkludera i mina drömmar. Det är skillnad på att romatiskt iakta och drömma och att ta klivet ut i verkligheten, delta och uppleva – drömmar och verklighet är oftast som natt och dag i jämförelse. Mina drömmar inkluderade aldrig den grova kontrasten mellan min kultur och den kinesiska i sociala sammanhang.
Att bli kines för en svensk är att bli en helt annan person. Som att trampa sina kulturella glasögon och hela ens sociala världsbild till pulver under rosa fuktiga plastofflor. Mina navia Kinadrömmar har fått sina skrubbsår för all framtid men det är ju detta jag vill och nog alltid velat, att bli kines. På riktigt.
Dagbok Kina, Dagbok Sverige? Var jag än är bär jag Kina inom mig. Innan jag ens andats kinesisk luft för första gången kunde jag se dom i mitt inre, kineserna. Det enda som finns kvar av mina drömmars ångest är motivation till att studera kinesiska, till att studera kineserna. Och jag ska bli bäst! Jag bara ska! Om jag än dör på kuppen ska jag bemästra ett av de svåraste språken i världen. På min gravsten ska det stå "..Hon gav aldrig upp, hon slutade aldrig att tro."
Thank you honey that you include me in that world I always wanted to belong in! Wo fei chang ai ni.
Inget blir som man planerar. Inget blir aldrig egentligen någonsin som man tänkt att det ska bli eller hur?
Bloggen startades tillsammans med ett nytt kapitel i mitt liv. Den föddes i tanken på att "Nu! Äntligen blir det Kina! Varje dag! För all framtid!" För bara ett halvår sedan var jag uber säker på att jag idag skulle sitta och blogga i en kall men hemtrevlig lägenhet i Tianjin, istället sitter jag här i en kall och tom lägenhet i Uppsala och längtar bort.
Problemet är att jag inte riktigt vet vart jag specifikt längtar bort till! Det är inte till Tianjin, inte till Langfang heller.. Absoult inte till Beijing.
Jag längtar efter Cong! Älskling! Men också till Kina och till kinesiskan. Draget till och de laddade känslorna inför det kinesiska språket har hauntat mig i 6 år. Jag kan inte förklara vad det är med mig och Kina. Inte ens för Cong kan jag förklara vad Kina betyder för mig eller varför.
Varför var jag så fascinerad de gånger mamma tog med mig till kinaaffären där på vägen hem från jobbet i Stockholm när jag var liten? Mellan rader av konstiga varor och lukter gick 6-åringen och funderade. Jag kommer ihåg vad jag tänkte! "Här är skönt och de har fina saker, jag vill också ha det här! Jag vill stanna här och titta länge!" Redan då kände jag avståndet mellan mig och den kinestant som stod i kassan.
Mamma lärde mig och syrran att äta med pinnar när jag kom upp i skolåldern. Det var svårt men jag skulle verkligen, jag skulle äta med pinnar hur mycket jag än grät för att det inte funkade. Hon har fortfarande kvar det där pinnarna och de blåvita porslinet från kinaaffären som vi bara använde vid finare tillfällen. Varje gång jag ser porslinet kommer jag ihåg vad speciellt det kändes att få äta på det.
I mellanstadiet blev jag arg när kompisarna sa "guling" till den adopterade kinesiska pojken i parallellklassen. Visst, vi var "coola" och han en tönt men jag blev illamående. Varför skulle vi vara bättre än han? Varför kunde inte han vara min kompis eller jag vara tönt och bli mobbad och han vara cool och ha massor med vänner? Bara för att han var kines och adopterad?
Jag har nog alltid tittat på kineser med en blandning av beundran och avund. Deras svarta raka hår och små ögon, deras ofta udda klädstil och annorlunda utstrålning. För några år sedan vågade jag inte se en kines i ögonen. Där jag studerade på dagarna fanns några kineser. Jag ville så gärna prata, så gärna få del av deras värld men jag vågade inte! Istället gick jag hem och grät för att jag var så feg och bad till Gud att han skulle hjälpa mig.
Efter nått år kom en ny kines till skolan, jag bestämde mig för att hälsa på henne. Hon introducerade mig sen till en kinesisk grupp som träffades varje fredagkväll. Vilken konstig känsla! Det var både lyckorus och hugg i bröstet på samma gång. Jag befann mig plötsligt i min drömvärld men halvt utanför och kunde bara se på! Jag satt där varje fredag och lyssnade, firade kinesiska högtider och njöt av riktig kinesisk mat. Ibland översatte någon vad som sas men oftast inte. Mina andra studier låg i vägen för uppstartandet av kinesiska studier och jag slutade gå till den där gruppen på fredagskvällarna, det gjorde så ont på något sätt. Vare sig jag stannade hemma eller gick till träffen gjorde det ont. Exponeringen i att sitta där som en fåne som aldrig gjorde framsteg "when will you start your Chinese studies miss?", min feghet i att inte våga ta kontakt och min påträngade hängivenhet som inte passade in någonstans i verkligheten. En wannabe-kines utan tillhörighet! Som en sten i skon. Hade de inte nog med fula svenskar på dagarna?
Sen jag träffade Cong är det som om all sorg över att inte höra till i den värld jag velat ha som min gradvis försvunnit. När jag väl kom till Kina var det mycket olika känslor jag gick igenom. Plötsligt satte jag foten i mitt drömland. Plötsligt var min största dröm en verklighet. Plötsligt kunde jag andas ut och bara försöka förstå att jag nu hade en kinesisk familj, en framtid i ett land som jag aldrig trodde jag skulle förtjäna. Men också så stod jag helt plötsligt i en verklighet jag inte kunnat inkludera i mina drömmar. Det är skillnad på att romatiskt iakta och drömma och att ta klivet ut i verkligheten, delta och uppleva – drömmar och verklighet är oftast som natt och dag i jämförelse. Mina drömmar inkluderade aldrig den grova kontrasten mellan min kultur och den kinesiska i sociala sammanhang.
Att bli kines för en svensk är att bli en helt annan person. Som att trampa sina kulturella glasögon och hela ens sociala världsbild till pulver under rosa fuktiga plastofflor. Mina navia Kinadrömmar har fått sina skrubbsår för all framtid men det är ju detta jag vill och nog alltid velat, att bli kines. På riktigt.
Dagbok Kina, Dagbok Sverige? Var jag än är bär jag Kina inom mig. Innan jag ens andats kinesisk luft för första gången kunde jag se dom i mitt inre, kineserna. Det enda som finns kvar av mina drömmars ångest är motivation till att studera kinesiska, till att studera kineserna. Och jag ska bli bäst! Jag bara ska! Om jag än dör på kuppen ska jag bemästra ett av de svåraste språken i världen. På min gravsten ska det stå "..Hon gav aldrig upp, hon slutade aldrig att tro."
Thank you honey that you include me in that world I always wanted to belong in! Wo fei chang ai ni.
tills vinden vänder
98% av de kvarvarande löven på trädet inne på gården har blåst bort på 2 dagar. Nu hänger 7-8 gula löv i en klunga och väntar på sitt öde. I morgon är de säkert borta för gott.
Det är bitter höst här i Uppsala, blåsigt, kallt och grått. Kanske är det egentligen inte så grått men min värld är rätt färglös just nu bortsett från den där klugan av gula löv.
Om ca 2 veckor har jag inget boende längre, jag fick abrupt veta att hyresvärldens dotter ska ta över uthyrningsdelen. Jag och Selma flyttar tills vidare hem till mamma, styvpappa, lillasyster och lillebror på landet tills vinden vänder. Är det verkligen så krångligt att få bli vuxen?
Cong och jag kommer närmer varann trots avstånd och tidsskillnad. Även om denna väntan på att få vara tillsammans igen kan ta ytterligare 6 månader så är tankarna på framtiden verkligen bärare av kraft och motivation. Denna period är den sista av detta slag, dagarna med singelliv och enportions middagar är räknade!
Känns så konstigt när jag tänker tillbaka. Var jag verkligen i Kina i 4 månader? Gick jag på kinesiska gator, såg söta kinesbarn leka och hörde kinesiska vart jag än vände mig? Det känns som en underbar dröm där alla olustiga bitar suddats ut. Men det är kanske så det ska vara tills den dag jag åker dit igen, den dag jag åker dit för gott.
Jag ser mig själv sitta i ett vakum mellan 2 världar, mina försök till ett vuxenliv har aldrig lyckats men jag är inte heller längre som jag brukade vara. När Cong kommer tillbaka får jag bli vuxen då? Kan jag börja mitt liv i en ny värld då? En värld där livet funkar?
Jag längtar efter något stabilt, något jag inte kan förstöra med mina omogna handlingar. Något som är bestående.
Jag tror äktenskapet är till för något sådant. När båda parter är i samförstånd i detta är äktenskapet det som utgör grunden för ett harmoniskt samhälle.
När jag började se Cong som potentiell fästman där förra sommaren på msn så började jag nog förändras på en gång. Efter att ha varit urtypen för individualistisk tyst ensam varg och med en gamal rostig tomboy karaktär på fasaden utåt började jag agera mer som jag egentligen alltid velat. Mer som en.. Tjej. Jag började klä mig mer tjejjigt, spara ut håret och började även tillåta mig själv att agera mer tjejjigt. När vi väl träffades kunde jag äntligen få vara flicka även om jag i början hade det svårt att släppa taget om mitt gamla jag.
Jag har aldrig riktigt tillåtit mig själv att tro att jag skulle vara av någons intresse. Blyg och med dåligt självförtroende känns det som om jag länge döljt mina tjejjiga drag i någon slags bitterhet över att vara ensam. Vidare i någon slags sorg över att vara bortglömd och oönskad.
.. Inte visste jag att det fanns någon som väntat på mig i så många år! Redan innan jag började längta efter honom väntande han där på mig långt långt borta i ett land jag alltid älskat.
Jag har så länge jag kan minnas varit en drömmare. Mina drömmar är av perfektionistisk karaktär men liknar oftast sådant jag tror mig se i andras liv, sådant som nog egentligen är en fasad för andra att beundra. Länge hade jag planerat den lovestory jag för var år såg som än mer odelbar. När saker och ting inte blir som man hoppats börjar man tvivla och ångra. Den lovestory jag byggt upp i mitt inre har raserats bit för bit, millimeter för millimeter sedan jag träffade Cong. Det har varit otroligt smärtsamt, men nu ser jag mig själv stå i den mest fantastiska lovestory jag någonsin hört talas om! Jag är så tacksam.
Vad som än händer runt omkring mig idag av bekymmer så är dessa bara färglösa och passerande höstvindar i jämförelse med vad framtiden bär på för härligheter!
En dag kommer jag börja skriva på en bok om min lovestory. The greatest ever.
bild:
Det är bitter höst här i Uppsala, blåsigt, kallt och grått. Kanske är det egentligen inte så grått men min värld är rätt färglös just nu bortsett från den där klugan av gula löv.
Om ca 2 veckor har jag inget boende längre, jag fick abrupt veta att hyresvärldens dotter ska ta över uthyrningsdelen. Jag och Selma flyttar tills vidare hem till mamma, styvpappa, lillasyster och lillebror på landet tills vinden vänder. Är det verkligen så krångligt att få bli vuxen?
Cong och jag kommer närmer varann trots avstånd och tidsskillnad. Även om denna väntan på att få vara tillsammans igen kan ta ytterligare 6 månader så är tankarna på framtiden verkligen bärare av kraft och motivation. Denna period är den sista av detta slag, dagarna med singelliv och enportions middagar är räknade!
Känns så konstigt när jag tänker tillbaka. Var jag verkligen i Kina i 4 månader? Gick jag på kinesiska gator, såg söta kinesbarn leka och hörde kinesiska vart jag än vände mig? Det känns som en underbar dröm där alla olustiga bitar suddats ut. Men det är kanske så det ska vara tills den dag jag åker dit igen, den dag jag åker dit för gott.
Jag ser mig själv sitta i ett vakum mellan 2 världar, mina försök till ett vuxenliv har aldrig lyckats men jag är inte heller längre som jag brukade vara. När Cong kommer tillbaka får jag bli vuxen då? Kan jag börja mitt liv i en ny värld då? En värld där livet funkar?
Jag längtar efter något stabilt, något jag inte kan förstöra med mina omogna handlingar. Något som är bestående.
Jag tror äktenskapet är till för något sådant. När båda parter är i samförstånd i detta är äktenskapet det som utgör grunden för ett harmoniskt samhälle.
När jag började se Cong som potentiell fästman där förra sommaren på msn så började jag nog förändras på en gång. Efter att ha varit urtypen för individualistisk tyst ensam varg och med en gamal rostig tomboy karaktär på fasaden utåt började jag agera mer som jag egentligen alltid velat. Mer som en.. Tjej. Jag började klä mig mer tjejjigt, spara ut håret och började även tillåta mig själv att agera mer tjejjigt. När vi väl träffades kunde jag äntligen få vara flicka även om jag i början hade det svårt att släppa taget om mitt gamla jag.
Jag har aldrig riktigt tillåtit mig själv att tro att jag skulle vara av någons intresse. Blyg och med dåligt självförtroende känns det som om jag länge döljt mina tjejjiga drag i någon slags bitterhet över att vara ensam. Vidare i någon slags sorg över att vara bortglömd och oönskad.
.. Inte visste jag att det fanns någon som väntat på mig i så många år! Redan innan jag började längta efter honom väntande han där på mig långt långt borta i ett land jag alltid älskat.
Jag har så länge jag kan minnas varit en drömmare. Mina drömmar är av perfektionistisk karaktär men liknar oftast sådant jag tror mig se i andras liv, sådant som nog egentligen är en fasad för andra att beundra. Länge hade jag planerat den lovestory jag för var år såg som än mer odelbar. När saker och ting inte blir som man hoppats börjar man tvivla och ångra. Den lovestory jag byggt upp i mitt inre har raserats bit för bit, millimeter för millimeter sedan jag träffade Cong. Det har varit otroligt smärtsamt, men nu ser jag mig själv stå i den mest fantastiska lovestory jag någonsin hört talas om! Jag är så tacksam.
Vad som än händer runt omkring mig idag av bekymmer så är dessa bara färglösa och passerande höstvindar i jämförelse med vad framtiden bär på för härligheter!
En dag kommer jag börja skriva på en bok om min lovestory. The greatest ever.
bild:
barbiebröllopen tog slut på 90-talet
Nästa år gifter vi oss!
Vi har börjat prata mer om bröllopet nu så här mils avstånd från varann. Det är kul! Första gången jag verkligen börjar ge mig in i tankarna på planering på riktigt.
I början ville jag så jätte jätte gärna ha vårt bröllop i Kina men olika faktorer är ju avgörande. Har vi bröllopet i Kina kan inte större delar av min familj komma, främst min pappa som riskerar sin hälsa vid en sådan resa vilket är farligt med tanke på hans ålder. Har vi bröllopet i Sverige är det bara Congs föräldrar som kan komma från hans sida. En resa till Sverige är för omständig och dyr för vanliga kineser. Och även om några har way more cash än många av oss här så är det ändå för dyrt (greed indeed). .. Också har vi ju inte världens budget heller. Både jag och Cong har levt och lever fortfarande som studenter vilket inte ger mycket över till sparande eller sagobröllop. Det kräver kompromisser.
Det där bröllopen man arrangerade med Barbie och Ken hemma i flickrummet, där alla gäster som tänkas kunde komma var inbjudna (t o m Cindy) och log sina perfekta fejksmajl under akten, är verkligen något av en illusion. Vart kommer den där bilden ifrån? De där självklara faktorerna, de påkostade dekorationerna, det fullbordade programmet, den genomtänkta gästlistan och den vackraste tårtan. Varför har en flicka på 7 år så stora förväntningar på bröllop?
Vart jag än vänder mig på alla dessa bröllopssajter så känns allting så pressat. Eller blir jag pressad av mina egna förhoppningar, mina egna flickdrömmar?
Klart jag vill ha världens finaste bröllop. Att den viktigaste dagen i mitt liv ska vara nära perfekt inte bara för mig utan även för gästerna men också för alla som hör om eller ser bilder från dagen.
Men.. var i det hela finns brudgummen? Är det verkligen så att brudgummen i de flesta fall bara fungerar som en uppklädd Ken-docka som ställs med handen runt midjan på Barbie? Eller värre, handen runt midjan på Barbies syster Skipper. Skipper, en tanig tonårs-wannabe med perfekta plasttuttar, vita tänder och stort blont hårsvall. Är det inte så att Barbie, huvudpersonen, oftast får sitta och titta på när all synlig lycka går till vänninan, kusinen eller.. syrran.
Ken och Skipper.
4 Ever.
Varför har bröllopet blivit ett spel där bruden styr allt och alla, inklusive brudgummen, byggd på sina flickdrömmar med Ken - den perfekte prinsen, utan brister från topp till tå?
Om Cong skulle bestämma skulle det bara vara han, jag och prästen vid vigseln. Kineser tänker mycket i pengar, inte i emotionella spår. Eller är det faktiskt emotionellt för honom och i sånna fall visar inte det uppenbarligen på en tydlig emotionell friskhet? Obefläckad av västerländsk prestige. För det handlar väl om oss. Inte om gästlistan. Inte programmet. Inte ens tårtan.
Vi har bestämt oss för att ha bröllopet i Sverige. Vi får se hur det blir, men det blir nog mycket litet med bara våra närmaste i en söt kyrka nånstans i Uppland. Så fattigt. Nä, så enkelt. Så prestigelöst och avslappnat. Så mig. Är det nått jag vill växa i så är det ödmjukhet.
Jag ska ärligt säga att jag länge velat ha det där Barbiebröllopet men jag har aldrig förstått de här med kärlek förns nu. Kärlek är kompromiss. Kärlek är uppoffring. Kärlek är att växa upp. Att sluta plasta till sig i andras ögon. Att sluta försöka vara perfekt och bara andas ut för att någon älskar mig som jag är. Att sluta tänka på sig.
Klart jag vill att andra ska se på mig och säga "wow, vad hon är vacker, harmonisk och lyckligt lottad" men det kommer inte ske på de sätt som illusioner kräver.
Vad rangligt livet blir om man tror att allt handlar om perfekt lycka och harmoni. Vad fejkat livet blir när man måste upprätthålla den där perfekta masken utåt. Sann lycka är något man får uppleva om man är ärlig och ödmjuk, sann harmoni är något man skapar tillsammans.
Barbiebröllopen tog slut nångonstans där på 90-talet i mitt flickrum och äntligen börjar de blekna i mitt sinne.
Vi har börjat prata mer om bröllopet nu så här mils avstånd från varann. Det är kul! Första gången jag verkligen börjar ge mig in i tankarna på planering på riktigt.
I början ville jag så jätte jätte gärna ha vårt bröllop i Kina men olika faktorer är ju avgörande. Har vi bröllopet i Kina kan inte större delar av min familj komma, främst min pappa som riskerar sin hälsa vid en sådan resa vilket är farligt med tanke på hans ålder. Har vi bröllopet i Sverige är det bara Congs föräldrar som kan komma från hans sida. En resa till Sverige är för omständig och dyr för vanliga kineser. Och även om några har way more cash än många av oss här så är det ändå för dyrt (greed indeed). .. Också har vi ju inte världens budget heller. Både jag och Cong har levt och lever fortfarande som studenter vilket inte ger mycket över till sparande eller sagobröllop. Det kräver kompromisser.
Det där bröllopen man arrangerade med Barbie och Ken hemma i flickrummet, där alla gäster som tänkas kunde komma var inbjudna (t o m Cindy) och log sina perfekta fejksmajl under akten, är verkligen något av en illusion. Vart kommer den där bilden ifrån? De där självklara faktorerna, de påkostade dekorationerna, det fullbordade programmet, den genomtänkta gästlistan och den vackraste tårtan. Varför har en flicka på 7 år så stora förväntningar på bröllop?
Vart jag än vänder mig på alla dessa bröllopssajter så känns allting så pressat. Eller blir jag pressad av mina egna förhoppningar, mina egna flickdrömmar?
Klart jag vill ha världens finaste bröllop. Att den viktigaste dagen i mitt liv ska vara nära perfekt inte bara för mig utan även för gästerna men också för alla som hör om eller ser bilder från dagen.
Men.. var i det hela finns brudgummen? Är det verkligen så att brudgummen i de flesta fall bara fungerar som en uppklädd Ken-docka som ställs med handen runt midjan på Barbie? Eller värre, handen runt midjan på Barbies syster Skipper. Skipper, en tanig tonårs-wannabe med perfekta plasttuttar, vita tänder och stort blont hårsvall. Är det inte så att Barbie, huvudpersonen, oftast får sitta och titta på när all synlig lycka går till vänninan, kusinen eller.. syrran.
Ken och Skipper.
4 Ever.
Varför har bröllopet blivit ett spel där bruden styr allt och alla, inklusive brudgummen, byggd på sina flickdrömmar med Ken - den perfekte prinsen, utan brister från topp till tå?
Om Cong skulle bestämma skulle det bara vara han, jag och prästen vid vigseln. Kineser tänker mycket i pengar, inte i emotionella spår. Eller är det faktiskt emotionellt för honom och i sånna fall visar inte det uppenbarligen på en tydlig emotionell friskhet? Obefläckad av västerländsk prestige. För det handlar väl om oss. Inte om gästlistan. Inte programmet. Inte ens tårtan.
Vi har bestämt oss för att ha bröllopet i Sverige. Vi får se hur det blir, men det blir nog mycket litet med bara våra närmaste i en söt kyrka nånstans i Uppland. Så fattigt. Nä, så enkelt. Så prestigelöst och avslappnat. Så mig. Är det nått jag vill växa i så är det ödmjukhet.
Jag ska ärligt säga att jag länge velat ha det där Barbiebröllopet men jag har aldrig förstått de här med kärlek förns nu. Kärlek är kompromiss. Kärlek är uppoffring. Kärlek är att växa upp. Att sluta plasta till sig i andras ögon. Att sluta försöka vara perfekt och bara andas ut för att någon älskar mig som jag är. Att sluta tänka på sig.
Klart jag vill att andra ska se på mig och säga "wow, vad hon är vacker, harmonisk och lyckligt lottad" men det kommer inte ske på de sätt som illusioner kräver.
Vad rangligt livet blir om man tror att allt handlar om perfekt lycka och harmoni. Vad fejkat livet blir när man måste upprätthålla den där perfekta masken utåt. Sann lycka är något man får uppleva om man är ärlig och ödmjuk, sann harmoni är något man skapar tillsammans.
Barbiebröllopen tog slut nångonstans där på 90-talet i mitt flickrum och äntligen börjar de blekna i mitt sinne.
