Hej!

Har inte bloggat något nu på nära 3 månader! 3 månader av ett tomt hål? Nej inte alls, 3 månader av.. både himel och.. ja, motsatsen.
Att ta en kines till ett helt främmade land som ligger i ett såpass skilt kulturellt dike som mittens rike är inte något jag rekomenderar någon. Cong genomgår en både yttre och inre kris i "födslovåndorna" som västerlänning, men jag måste säga det, han sköter sig bra min kinespojke *stolt*.

Problemen har varit många, speciellt i början när jag själv genomgick en inre kris i mitt förhållande till allt "gamalt" som jag så abrupt lämnat bakom mig och nu skulle konfrontera, bara det faktum att jag nu hade en foreign fästman att inkludera i en svensk vardag. Det var både skönt och fruktansvärt att komma tillbaka.
  Bara alla dessa missförständ människor emellan p g a kulturkrockar! - Det kanske är dags att vi svenskar börjar reflektera lite över vett och etikett både vad gäller behandling av svenskar men också främlingar som kommer från helt andra kulturella mönster med helt andra kulturella förväntningar. Vår svenska relaxade "undvika-konflikter-och-tydligt-betona-integritets-och-självständighets-krav"- mentalitet är läskig! Den falska versionen är värst. Hur behandlar man egentligen en gäst?
Ska inte en gäst vara i fokus när han/hon är på besök vare sig det gäller frågeställning och snack eller, främst, vid matbordet. Ska vi verkligen värna om integritet- och självständighetskrav hos någon som inte efterfrågat det , ens vet vad det är?
- "Nej, bäst jag inte frågar om han vill ha mer potatis igen, vill inte vara för "på".." eller
- "varför fråga om hur han upplever Sverige? Alla frågar det säkert, dessutom är jag inte intresserad."  Skillnaderna mellan svensk gästvänlighet och kinesisk gästvänlighet är enorma.
Att säga ja på en gång i Kina är fult, det är allmän etikett att vara blygsam och t o m ljuga lite för att inte verka för framfusig:
- "Vill du ha ett äpple?"
- "Nej tack, jag tycker inte om äpplen. *lögn*"
- "Jo, jo, jo, ta nu! De är jättegoda, prova!"
- "Ok, ok! Tack." .."Mmm, väldigt goda!"
  Dessutom, kineser nämer t e x aldrig en annas feltramp och brister i dennes närvaro utan spelar med och styr upp på ett kontrolltagande men ändå gästvänligtsätt för att inte vara ohövlig. I Sverige är vi för raka när någon trampar oss på tårna, att hålla masken när ens egen integritet rubbas är konst för oss "fria" svenskar. Kanske man ska läsa på lite innan man bjuder hem en kines? Men visst också, att mötas på mitten är viktigast i relationer mellan olika kulturer.

Underbart är det ju förstås att vi, äntligen, fått tid och rum för enbart varann. Vi lever som ett normalt par vilket inkluderar allt det där vardagliga som att laga mat, diska, tvätta, städa, handla och gå ut med hunden utöver det andra som man gör (studerar, planerar och drömmer) - äntligen bor vi ju själva! I allt det där vardagliga har Cong verkligen imponerat på mig.
  Cong tar egna inisiativ till att både diska och tvätta, dessutom erbjuder han sig vareviga dag att hjälpa till att laga mat eller så lagar han själv kinesisk mat.
För att inte tala, han har blivit bundis med hunden! Hunden som annars är en rätt bitchig liten råtta mot främlingar (och främst män) fattade snabbt tycke för mattes nya bundis och följer nu Cong hack i häl vart vi än går. Vågar man säga att man hittat drömmannen? Med lite "extras" förstås utöver det drömlika..
Hur och varför han kunnat sätta in sig i livet som man så snabbt är för mig halvt en gåta, nämnas skall att som [kinesiskt]bortskämt enda barn hade han aldrig tvättat en trasa eller stekt ett ägg innan jag dök upp i hans liv! Inte ens halvsnuskig ungkarl som lever på hämtpizza och cola kunde man klassifera honom som, snarare "mammas lilla pöjk" med växtvärk. Det var på tiden att han åkte långt, långt bort ett tag..

Om man i förväg hade vetat hur eldigt det kan bli i strävan efter att försvara egot i en relation hade jag nog gått i kloster. Så mycket man tycker se sig lida när 2 skilda världar krockar och det blir jordbävning. Mycket som händer mentalt och konflikter som uppstår när man flyttar ihop är för mig nu införstått och verkligt och inte bara något man hör om, det är jobbigt att slita sig loss från singelliv och självständighet. Men jag märker hur dessa "problem" har varit bra för just mig, just oss. Antingen ger man upp och drar eller så bestämmer man sig för att satsa, offra och förändras. Jag har valt det senare, Cong också och det är nu vi börjar se resultatet av villkorslösa uppoffringar och frivillig förändring, det är nu jag börjar vandrar på moln!
  Med min erfarenhet i facit blir jag mörkrädd när jag tänker på alla unga par som ger sig in i snabba giftermål, väldigt vanligt från de kretsar jag kommer. Allt är ju givetvis (vanligtvis) bomull och moln när man dejtar, officiellt blir ett par och sedan förlovar sig, men att bo tillsammans och verkligen lära känna varann på det sättet som man bara kan när man nöts i vardagsproblem, det är nått helt annat. Big time.
  Den första månaden hemma i Uppsala kändes rätt skön, jag kände mig trygg igen och kände att jag hade backup i form av familj och vänner men nu såhär ca 2 månader senare känner jag mig lite besviken på det jag innan räknat som en trygghet. Egentligen har en ihållig ensamhet förföljt mig sedan år tillbaka, väl tillsammans med nära och kära har den känslan fortfarande varit påtaglig. Det är inte förns nu jag känner mig hel. Det är inte förns nu jag känner att vad som än händer mellan andra och mig så kommer jag aldrig känna mig ensam igen! Nu börjar jag känna familjelycka, den där "vi"känslan att det bara är vi 2! Eller 3.. Jag, Cong och hunden. Allt annat är bara omgivning och händelser. Allt annat är flytande.

3 månader har det tagit men nu känner jag mig rätt trött på svenkar och svenskhet, drömmen om ett liv i Kina har börjat brinna igen. Att få leva, studera och arbeta i Kina är ju vad jag helst vill på ett eller annat sätt, men det ska ju funka också. En smått smygande känsla kommer lastad med inte bara en känsla utan ett helt paket känslomässiga och praktiska problem - vad är egentligen bäst?
  Bollar flyger i luften men vi har bestämt oss för att ta en dag i taget mot det mål som är rimligast för oss. Men en sak är säker, känslan av tillfredsställelse är inte alltid där man tror den är, tillfredsställelse finns bara på rätt ställe i rätt tid vilken kan vara en annan imorgon än den idag. Det gäller att veta vart man ska, vad man än känner.